Senaste uppdatering: 28e april 2010
Vad vi gjort: lagt upp texten
——————
Kära kamrater!
Från det sedan lång tid tillbaka av bourgeoisin fullständigt isolerade Ryssland har vi med ett intensivt intresse och med stark tro på segern följt utvecklingen av proletariatets revolutionära utveckling i era länder och alla växlingar i kampen mot den kapitalistiska regimen och staten. Trots alla gränser och alla avspärrningar, som skiljer oss från er, har vi varit och förblir hos er med våra hjärtan och tankar, samtidigt som vi fortsätter kampen tillsammans med de våra.
Ni å er sida har med samma intresse följt alla etapper i den stora kamp som påbörjats av de exploaterade massorna i vårt land. Men bland alla de röster, som nått er från Ryssland, har ni förgäves sökt era vänners, era idékamraters, anarkismens röst. För att förklara detta förhållande, som måste synas er egendomligt, tillåter vi oss att göra en liten överblick av de revolutionära händelsernas utveckling i Ryssland. Som ni vet, reste sig vårt folk, som under århundraden suckat under tsarismens ok, som en enda man 1917 över hela vårt stora land, och på tre dagar avskaffade det, utan hjälp av något parti, monarkin och ersatte den gamla administrationen med sina egna organisationer: arbetarna genom fabriksråden och sovjeterna, bönderna genom lokala representantförsamlingar till en början och slutligen bondesovjeter och jordbrukskommittéer, städernas hyresgäster genom huskommittéer, soldaterna genom kompanikommittéer och soldatsovjeter. Alla sociala lager tog del i den stora folkrörelsen l917-1918 i vårt land. All energi och alla krafter, som låg inslumrade under den gamla regimen, väcktes till liv. Proletariatet och bönderna, även den enklaste samhällsmedlem, visade på skaparkraft.
Endast bourgeoisin visade sin oduglighet, sin dumhet och löjlighet. Den organiserade, det är sant, dumakommittén*, men satte sig i själva verket i besittning av statsmakten och försökte göra motstånd mot folket med hjälp av vissa regeringsorgan. Den förstod också att i sitt eget intresse använda sig av socialdemokraternas och socialistrevolutionärernas* verksamhet, men den förstod inte att skapa organ åt sig så som proletariatet gjorde. Den förstod inte att organisera sig som klass då den hade regeringsmakten i sina händer, att arbeta för upprättandet av en ny stat. Att regera folket och hos det försöka inpränta “statens och lagens sunda anda” kunde inte leda till något som helst resultat i Ryssland, där staten i ordets europeiska mening och statens legitima makt var främmande för folkets samvete, då den där härskade godtyckligt i alla avseenden, och den tsaristiska regimen förmådde inte förgifta folksjälen med sin etatism*, fastän den förtryckte folket under tre sekel. Man förstår då att folket inte kunde följa den väg, som denna etatism slagit in på. Redan från revolutionens första dagar valde det en ny väg. Bourgeoisin förstod ingenting av det och den kunde inte längre stanna vid makten, så mycket mer som den till en viss grad själv hade denna antistatliga anda. Den måste snart lämna scenen, lika lite ärorik som tsarismen.
Folket förstod väl nödvändigheten av att bryta sitt slaveris kedjor, men olyckligtvis hade det ingen klar uppfattning om den väg, som borde föra det till friheten, eller om någon konkret form för friheten. Den sunda instinkten förde det in på den rätta vägen: avskaffandet av staten. Och de följde denna väg och skapade i statens ställe tusentals sovjeter på landsbygden och i städerna. Bönderna fann det orättfärdigt att jorden tillhörde godsägarna, arbetarna att fabrikerna var kapitalisternas egendom. Därför: ned med godsägarna och fabrikanterna. Leve expropriatörernas fullständiga expropriering. Ned med den gamla industriella organisationen, leve federationen av talrika fabrikskommittér, först inom samma industri och därefter mellan alla industrier – och federationen av bondekommittéer.
På detta sätt var således revolutionen en tendens att ersätta staten med kommunernas federation, med kommunalism, och kapitalismen med en federation av arbetar- och bondesammanslutningar, med syndikalism.
Se där den väg och det program som uppdragits av det revolutionära folket under själva den revolutionära kampens period och som inte motsvaras av något i Ryssland existerande partis program, med undantag av anarkosyndikalisternas, vars organisation var mycket ung och alldeles otillräcklig under denna epok.
Det uppstod således under revolutionen två reella krafter: folket och anarkosyndikalisterna å ena sidan och bourgeoisin och socialdemokraterna, anhängarna av konstituantens sammankallande, å andra sidan.
Bolsjevikerna borde – på grund av sitt program före revolutionen och sin hållning under revolutionen 1905, då de motsatte sig skapandet av sovjeter – ha inträtt i borgarsocialisternas led, så mycket mera som de inte var motståndare till konstituanten och parlamentarismen. Men kriget, som skärpte deras internationalism och den oppositionsroll de spelade, drev dem formellt, men inte med avseende på innehållet, utanför gränserna för sitt gamla borgarsocialistiska program. De ställde sig således vid folkets sida och accepterade dess program, men endast av taktiska skäl för att tillförsäkra sig erövringen av makten. De kastade ut allmänna slagord som motsvarade folkets önskningar: “bröd, fred och frihet”, “ner med kriget”, “leve den omedelbara freden”, samt sådana slagord som motsvarade folkets önskningar men motsade bolsjevikernas marxistiska anda, sådana som “arbetarkontroll”, “all makt till sovjeterna”, “sovjeternas federativa republik”. Men de viskade inte ett ord mot konstituanten, vilket vittnade om att dessa slagord, som inte härstammade från partiprogrammet, endast var en taktik, en lögn som fångade massorna och de revolutionära grupperna som trodde att de var allvarligt menade. Sedan de hade satt sig i besittning av makten och sovjeterna, sammankallade bolsjevikerna konstituanten och började inte göra propaganda mot den förrän de såg att de förblev i minoritet. Men om de hade blivit i majoritet? Då hade de börjat förfölja anarkisterna, som drev en framgångsrik propaganda mot konstituanten. Men nu lät de upplösa denna genom anarkisten Anatolij Gelasnikov, som efteråt många gånger av bolsjevikerna förklarats stå utanför lagen och som nu dukat under på Denikins front.
Så småningom stärkte bolsjevikerna sin maktställning med hjälp av de revolutionära grupperna, som de bedrog, och så småningom uppstod det också oenighet mellan regeringsmakten och folket. Det uppstod en välvillig opposition men det varade inte länge. I april 1918 skingrade de bolsjevikiska myndigheterna de anarkistiska organisationerna med kanoner. I juni samma år blev det vänstersocialistrevolutionärernas tur. Det började en nedskjutandets och människoföraktets tid. Man fusiljerade borgarna, därefter revolutionärerna till vänster, därefter alla missnöjda och misstänkta. Varande den utomordentliga kommissionens näring, rann arbetarnas, böndernas och revolutionärernas blod i rikligt flöde. En period av moraliskt förfall började som ännu varar. Strejker och bonderevolter utbröt än här än där. Man tillintetgjorde upprorsmakarna, man brände ner byar med artillerield och fängelserna fylldes. Man undertryckte pressen, sovjeterna förvandlades till verkställande organ för det kommunistiska partiet, val och pressfrihet förkastades som borgerliga fördomar. Sovjeternas förbund undertrycktes och det råder nu en centralism* som är inskränkt och ursinnig. Alla sociala organisationer undertrycktes. Överallt blev det kommunistiska partiet herre. Och i partiet föreskrev det egna intresset lagarna. Ryssland förvandlades från en sovjetrepublik till en orientalisk despoti.
Alltsedan 1918 avlägsnar proletariatet sig från bolsjevikerna. Idag utövar dessa inget inflytande på arbetarmassorna, och om dessa inte öppet bekämpar dem, så är det på grund av den terror som utövas av den bolsjevikiska regeringen, såväl som på grund av den allmänna apatin, folkets hunger och trötthet.
Den oundvikliga följden: regeringen förblir regering och en mycket dålig regering, folket förblir sig självt med drömmar om frihet och jämlikhet.
Det är uppenbart att den nuvarande regimen i Ryssland är än mer farlig för proletariatets fullständiga frigörelse och arbetets i allmänhet, SKUMT då den logiska utvecklingen av den marxistiska diktaturens principer leder till absolutism i den form vi har den för närvarande i Ryssland.
Vi måste därför fullständigt på det mest bestämda sätt förkasta:
1) proletariatets diktatur och i ännu högre grad en partidiktatur,
2) den politiska och ekonomiska centraliseringen och all annan centralisering,
3) stat och auktoritet,
4) partiet som ledare av revolutionen,
5) parlamentarismen och
6) den marxistiska internationalen.
Vårt program är detta: vi uppställer:
1) mot diktaturen och staten den kommunalist-syndikalistiska regimen (anarkosyndikalistiska), som är ett slags provisorisk period fram till den anarkistiska kommunismen, en föranarkistisk period,
2) mot partiet som revolutionens ledare: arbetarorganisationerna,
3) mot parlamentarismen: den direkta aktionen,
4) mot den marxistiska internationalen: vår anarkistiska international och arbetarinternationalen, det vill säga arbetarorganisationernas internationella förbund i vilket de politiska grupperna, i detta inbegripet vår anarkistiska international, kan träda in som sektioner.
Kan vi således försvara den nuvarande regimen, den så kallade arbetar- och bonderegeringen? Kan vi upphöra att kämpa för vårt ideal? Naturligtvis inte. Se där orsaken till att den socialistiska regeringen behandlar oss som sin fiende, stoppar till munnen på oss, baktalar oss, kallar oss förrädare mot revolutionen, när det just är den som förråder revolutionen.
Det är Marx’ idéer som för närvarande härskar i Ryssland, diktaturens era, det vill säga en tid av slaveri och mekaniserad disciplin mot vilken vår mästare Michail Bakunin kämpade med hela den kraft han var mäktig.
Kamrater, ni tror kanske att den proletära rättvisan härskar i vårt land. En del bland er tror kanske, när ni ser diktaturens framgångar i Ryssland, att marxismen hade rätt i att bekämpa bakunismen. Lämna dessa illusioner, låt er inte vilseledas av lögner, även om de är omedvetna. Avbryt inte er kamp för friheten, för den anarkistiska kommunismen. Tag initiativ hos er till skapandet av vår international till kamp mot bourgeoisin och statssocialismen. Tillåt oss att ge er ett råd: frukta bolsjevismen. Den injagar numera skräck, inte hos bourgeoisin, men hos proletariatet.
Leve den sociala världsrevolutionen.
Leve arbetarnas international.
Leve den kommunalist-syndikalistiska regimen som leder till den anarkistiska kommunismen.
Provisoriska exekutivbyrån för Rysslands anarkosyndikalistiska förbund.
G. Maximoff, S. Markus, E. Jartjuk, 17 augusti 1920,
Ur Röda Fanor nr 1, januari 1921
