Senaste uppdatering: 28e april 2010
Vad vi gjort: lagt upp texten
——————
Den revolutionära syndikalismen uppstod som en direkt följd av arbetarnas självständiga kamp i Frankrike mot slutet av förra århundradet. Den inspirerade andra länders arbetare och i början av tiotalet fanns syndikalistiska organisationer i de flesta industriländer. Dessa organisationer var dels uppbyggda av lokala samorganisationer, LS, som utgjordes av alla en orts industrisyndikat federerade uppåt, och dels av landsomfattande federationer av syndikat i samma industri. Ett första försök att bilda en gemensam international gjordes på en kongress i London 1913, där följande länder var representerade: England, Tyskland, Frankrike, Holland, Italien, Sverige, Danmark, Spanien, Brasilien, Argentina, Kuba, Österrike, Förenta staterna, Belgien och Polen. Kongressen beslutade om upprättandet av en internationell kommitté, som skulle utgöra grunden för en international. Världskriget förstörde dock kommitténs arbete men det kan vara värdefullt att här återge den principiella inställning som kongressen enhälligt gav uttryck åt i den så kallade “Londondeklarationen”:
1. Fastslående att arbetarklassen i alla länder lider under kapitalistiskt och statligt slaveri, uttalar kongressen sig för klasskamp och internationell solidaritet och för arbetarnas självständiga organisering på basis av fri sammanslutning;
2. Dessa organisationer skall ha till uppgift arbetarklassens omedelbara materiella och intellektuella utveckling och ett framtida störtande av det kapitalistiska systemet och staten;
3. Kongressen slår fast, att klasskampen är en nödvändig följd av det privata ägandet av produktions- och distributionsmedlen och uttalar sig därför för socialisering av denna egendom genom uppbyggandet och utvecklandet av producenternas kamporganisationer till duglighet att handha förvaltningen av dessa medel i hela samhällets intresse;
4. Kongressen slår fast, att dessa kamporganisationer enbart kan lyckas i sina strävanden när de upphör att vara splittrade genom politiska och religiösa åskådningar och förklarar, att striden är en ekonomisk strid, vilket innebär, att de inte kan nå sitt mål genom att överlämna sin sak till regeringen eller dess medlemmar utan endast genom arbetarnas eget tillämpande av direkt aktion* i förlitande på de ekonomiska organisationernas styrka;
5. I konsekvens härmed uppmanar kongressen arbetarna att organisera sig i självständiga ekonomiska kamporganisationer och förena sig i internationell solidaritet, för att uppnå en slutlig befrielse från kapitalismens och statens herravälde.
Det arbete som efter första världskriget upptogs för att skapa en syndikalistisk international fördröjdes också på grund av diskussionerna om anslutning till Röda fackföreningsinternationalen, RFI, konstituerad i Moskva 1921. Slutligen avslog så gott som alla länders syndikalistiska organisationer anslutning med hänvisning till det stycke i RFI:s stadgar som slog fast fackföreningarnas organisatoriska “samarbete med de till kommunistiska internationalen anslutna partierna”.
I december-januari 1922/23 bildades Internationella Arbetarassociationen, IAA, i Berlin på en kongress där ungefär två och en halv miljon syndikalistiskt organiserade arbetare av fjorton nationaliteter var representerade. Internationalens sekretariat var under andra världskriget och åren närmast därefter förlagt till Stockholm.
Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC, var anslutna till IAA fram till 1959 då organisationen uteslöts. Anledningen var att organisationen 1954 startat en a-kassa, Sveriges Arbetares Arbetslöshetskassa, med statligt stöd, vilket väckte ont inom federationen.
