Senaste uppdatering: 28e april 2010
Vad vi gjort: lagt upp texten
——————
Jag tänker inte försöka rättfärdiga sabotage på några moraliska grunder. Om arbetarna anser att sabotage är nödvändigt, gör det i sig självt sabotage moraliskt. Dess nödvändighet är dess ursäkt för att existera. Och för oss att diskutera moralen med sabotage skulle vara lika absurt som att diskutera moralen i strejken eller moralen i klasskampen självt. För att förstå sabotage eller för att överhuvudtaget acceptera det är det nödvändigt att förstå begreppet klasskamp. Om du anser att det är fred mellan å ena sidan arbetarna och å andra sidan deras arbetsköpare, att det råder harmoni likt den som finns mellan bröder, och följaktligen vilken strejk eller lock-out som än inträffar är det bara familjegräl; om du tror att det finns en punkt varigenom arbetsköparen kan få tillräckligt och arbetaren kan få tillräckligt, en punkt av vänskapliga justeringar av industriell krigsföring och ekonomisk distribution, då finns det inget begripligt rättfärdigande och ingen förklaring av sabotage till dig.
Sabotage är ett vapen i arbetarklassens arsenal för att slåss för sin sida i klasskampen. Arbetarklassen inser, allteftersom den blir mer intelligent, att den måste ha kraft för att kunna åstadkomma någonting; att varken vädjan om sympati inte heller abstrakta rättigheter kommer förbättra villkoren. Ta till exempel en industriinstitution såsom ett silkesbruk, där män och kvinnor och små barn arbetar tio per dag för genomsnittlig lön på mellan sex och sju dollar i veckan. Kan någon av dem, eller en kommitté som representerar dem alla, hoppas på att förmå arbetsköparen att förbättra villkoren genom att appelera till hans sympati, genom att berätta för honom om misären, påfrestningen och fattigdomen i deras liv; eller skulle de kunna göra det genom att appelera till hans känsla för rättvisa? Förmoda att en enskild arbetande man eller kvinna gick till en arbetsköpare och sa, “jag tjänar, i min roll som lönearbetare i denna fabriken, rikedom värt så och så många dollar varje dag och rättvisa kräver att du ger mig åtminstone hälften.” Arbetsköparen skulle då förmodligen förflytta denne till närmsta dårhus. Han skulle anse honom vara för farlig för att släppas ut på samhället. Det är varken sympati inte heller rättvisa som gör en inverkan på arbetsköparen. Utan det är kraften. Om en en kommitté kan gå till arbetsköparen med detta ultimatum: “Vi representerar alla män och kvinnor i denna verkstad. De är organiserade i en fackförening liksom du är organiserad i en fabrikörssällskap. De har träffats och i denna fackföreningen utformat ett krav på bättre arbetstid och löner och de kommer inte att arbeta en dag till om de inte får detta. Med andra ord, de har dragit undan sin kraft som producenter av rikedom från din fabrik och de kommer genom sitt undan dragande av sin kraft att tvinga dig; att tillmöttesgå deras krav,” ett sådant ultimatum delgivet en arbetsköpare bemöts vanligtvis med en helt annan gensvar; och om fackföreningen är tillräckligt starkt organiserad och de kan gå i god för sina hot uppnår de genom detta det som tårar och vädjan aldrig skulle kunna uppnå.
Vi anser att klasskampen som existerar i samhället ges uttryck genom den ekonomiska kraften hos härskarna å ena sidan och den växande ekonomiska kraften hos arbetare å andra sidan som möts i öppen sammandrabbning då och då, men som möts dagligen i pågående konflikt om vem som ska ha den största delen av arbetarklassens produktion och den slutliga ägandet av livets tillgångar. Arbetsköparen vill ha långa arbetsdagar, den intelligenta arbetaren vill ha korta arbetsdagar. Arbetsköparen bryr sig inte om de sanitära villkoren på bruket, han bryr sig bara om att hålla kostnaderna för produktionen till ett minimum; den intelligente arbetaren är, kosta eller inte kosta, intresserad av att ha ventilation, sanitär utrustning och belysning som befrämjar hans fysiska välbeffinande. Sabototage är i denna klasskamp vad gerilla krigsföring är för striden. Strejken är den öppna sammandrabbningen i klasskampen, sabotage är gerilla krigsföringen, det dagliga kriget mellan två motsatta klasser.
