Senaste uppdatering: 28e april 2010
Vad vi gjort: lagt upp texten
——————
Attacken mot kollektiven
I juni 1937 offentliggjorde den kommunistiske jordbruksministern Vincent Uribe ett dekret i vilket han legaliserade alla kollektiv i hela Spanien, oavsett under vilka omständigheter de hade uppstått.
Känner man till vilken hätsk kampanj denne man hade fört mot upprättandet av revolutionära bondekollektiv framstår dekretet som en oförklarlig helomvändning. I flera månader hade han hållit radiotal, där han uppmanat bönderna att inte ansluta sig till kollektiven. Samtidigt uppmanade han de mindre jordägarna att bekämpa kollektiviseringen. Han hade alltid talat i egenskap av minister, så att konservativa eller reaktionära element på landsbygden kände sig ha regeringens stöd när de instinktivt stod emot det nya eller medvetet saboterade det. Och de tveksamma valde därför också hellre det gamla systemet än den nya värld som höll på att växa fram.
Under sådana förhållanden var regeringens åtgärd att legalisera kollektiven milt sagt överraskande. Genast organiserades arbetslag av unga kommunister som åkte till Katalonien och Levanten för att hjälpa bönderna med skörden. Den stalinistiska pressen började fylla sina spalter med klichéartade upplysningar och kommunikéer om det goda samarbetet mellan dessa “chockbrigader” och jordbrukarna. Kände man männen som gav dessa direktiv, kunde man inte göra sig några falska förhoppningar om syftet. De försökte helt enkelt infiltrera jordbrukarnas organisationer för att överta och slå sönder dem.
I mitten av juni började attacken i stor skala i Aragonien med metoder som dittills hade varit okända. Det närmade sig skördetiden. Med gevär i hand stod fogdarna på landsvägarna och stoppade, på kommunisternas order, kollektivens lastbilar med livsmedel och förde dem till sina förläggningar. Lite senare strömmade dessa knekt in i kollektiven. Där hänvisade de till militärstaben som hade sitt kvarter i Barbastro och krävde för dess räkning stora mängder spannmål.
Slutligen kom det öppna anfallet. Major Enrique Lister (ett äkta stalinistsvin som senare kom att utmärka sig på Kuba – öa) fick uppdraget. Hans trupper hade dragit sig tillbaka mer än 50 km efter slaget vid Belchite. Det var i augusti 1937. Att gå in på de enskilda detaljerna i vad som hände skulle föra oss alltför långt. Men slutresultatet var att 30% av kollektiven blev fullständigt förstörda. I Alcolea fängslades medlemmarna av byrådet, eftersom de stod i spetsen för kollektivet. Gästerna på ålderdomshemmet i Alcolea blev utslängda på gatan. I Mas de las Matos, i Mouzon, i Barbastro och lite varstans förekom arresteringar. Överallt följde plundring och skövling. De kooperativa livsmedelsförråden och spannmålslagren plundrades och all inredning slogs i spillror. Generalguvernören i Aragonien, som hade tillsatts av centralregeringen efter det att den hade upplöst Aragonska Rådet, protesterade (upplösningen av rådet tycktes för övrigt vara slagordet för igångsättandet av den väpnade maktens attack mot kollektiven). Han tvingades då att avgå.
På böndernas nationalkongress den 22 oktober lade delegationen från regionalkommittén i Aragonien fram en rapport som i sammanfattning lyder: fler än 600 organisatörer av bondekollektiv har fängslats. Regeringen har tillsatt förvaltningskommittéer som lagt beslag på livsmedelsförråden och delar ut deras innehåll helt godtyckligt. Jorden, dragdjuren och arbetsredskapen har tilldelats enskilda familjer eller fascister som har överlevt revolutionen. Skördarna har delats ut på samma sätt. De djur som har fötts upp av kollektiven har gått samma öde till mötes. Ett stort antal kollektiva svingårdar, ladugårdar och mejerier har förstörts. I vissa kommuner som Bordoba och Calaceite har man till och med berövat bönderna utsädet, så att de inte längre kan bruka sin jord.
Folkets intelligens
Jag vill fästa uppmärksamheten på ett egendomligt faktum: toppens, ledarnas misslyckande. Jag syftar inte bara på de socialistiska och kommunistiska politikerna, utan också på de mest kända bland de anarkistiska militanterna, “ledarna”. Den spanska anarkismen hade ett antal sådana. Den skickligaste, Orobón Fernández, dog strax före revolutionen. Han var en verklig sociolog och hade som sådan en bred och djupgående syn på politik och ekonomi. Det fanns andra som var högst kultiverade personer, utmärkta agitatorer. Några bland dem var framstående vältalare, goda journalister och skribenter – Federica Montseny var en av de mest intelligenta kvinnorna i landets intellektuella liv.
Men från början sögs dessa militanter upp av de officiella tjänster de hade accepterat trots sin traditionella motvilja mot varje regering. Tanken på en antifascistisk enhet ledde dem till denna hållning: det var nödvändigt att tala tyst om principer och att göra tillfälliga eftergifter. Eftersom de därigenom förhindrades att fortsätta tjäna som vägvisare, förblev dom avskilda från det stora rekonstruktionsarbete, som för proletariatet kom att innebära sådana dyrbara lärdomar inför framtiden. Utan tvivel kunde de ha fortsatt att ge nyttiga råd, de kunde ha erbjudit allmänna principer för handling och samordning. Men det gjorde de inte. Varför? För att de först och främst var vana att riva ner. Deras kamp mot staten och kapitalismen hade fått dem att underordna all sin kultur och prestige en politisk orientering. Ingen av de mer kända militanterna, med undantag för Higinio Noja Ruiz, och senare Diego Abad de Santillán, var kompetent att möta en revolutions ekonomiska krav. En konstruktiv mentalitet, som kan uppfatta de väsentliga beståndsdelarna i en kaotisk situation och harmonisera dem i en enhetlig vision, improviseras inte fram över en natt.
Till och med några av de intellektuella som ställde sig utanför varje officiell position tog aldrig del i omformningen av samhället. Hur kunde då framgången vara möjlig? Anledningen är ingen annan än folkets positiva intelligens. Detta var vår hemliga styrka.
Under årtionden hade anarkistiska tidningar, tidskrifter och pamfletter inpräntat i militanterna en vana att handla självständigt, att ta initiativ. De fick inte lära sig att invänta anvisningar ovanifrån. De hade alltid tänkt och handlat själva – ibland bra, ibland dåligt. Genom att läsa tidningar, tidskrifter, pamfletter och böcker utvecklade var och en av dem sin personlighet. De meddelades aldrig någon dogm eller ett säkert, likformigt handlingssätt. Genom studiet av konkreta problem, genom kritik av ekonomiska och politiska idéer, mognade gradvis klara föreställningar om revolutionen.
Under en tid stod den sociala rekonstruktionens problem på dagordningen. Några av de mest kända militanterna var ganska föraktfulla mot de studier som publicerades av Isaac Puente, Pierre Besnard, Diego Abad de Santillán, Orobón Fernández, Higinio Noja Ruiz och Gaston Leval. Men många av de mer hängivna och kanske i grunden mer intelligenta arbetarna läste dem begärligt. Ett stort antal av den frihetliga tidskriften Estudios’ 60.000 läsare följde med intresse de detaljerade artiklarna om de problem en revolution står inför då det gäller livsmedels- och oljeförsörjningen eller jordbruket. Många syndikalistiska grupperingar höll på med liknande saker. Och när en namnkunnig militant, som alltid uppvisat en olympisk likgiltighet inför sådana frågor – senare blev han en lika god minister som dålig organisatör (García Oliver – öa) på kongressen i Zaragoza i maj 1936 presenterade en framställning av frihetlig kommunism som avslöjade bristen på innehåll i hans tänkande, visade arbetarna och bönderna som samlats från alla provinser sitt ogillande, då de mycket väl visste att samhällslivet måste betraktas och organiseras på ett mer metodiskt sätt. Alla dessa studier, tillsammans med behovet av vilje- och handlingsmänniskor i den sociala kampen, skapade de kvaliteter som möjliggjorde de fantastiska resultat som jordbrukskollektiven och den industriella organiseringen uppnådde.
Folkets kapacitet – det är intelligens plus vilja. Detta är hemligheten. I detta avseende brast inte ens den enklaste arbetare. Jag kände många syndikalistiska kommittémedlemmar som förstod revolutionens och den ekonomiska organiseringens problem mycket väl. De pratade intelligent om råmaterial, import, behovet av att bygga ut eller lägga ner den eller den industrigrenen, det väpnade försvaret och andra frågor. Den snabba reaktionen mot kontrollkommittéerna som i de stora städerna hotade att utvecklas till en ny parasitisk byråkrati; det snabba beslutet att besvara attackerna den 18 och 19 juli; otränade militära ledare (Buenaventura Durruti, Antonio Ortíz, Cipriano Mera, Francisco Ascaso och andra) som tar befälet över yrkesmilitärer – allt detta är fakta som stöder mina slutsatser.
När jag första gången besökte fronten i Aragonien, lade jag märke till fattningen hos många av de unga männen i skyttegravarna. Deras ögon utstrålade klarhet, lugn, fasthet; de såg ut som tankfulla män. Jag red tillbaks till Barcelona tillsammans med en kamrat (medlem i det regionala rådet som ekonom) som skulle till Valencia för att genom den centrala regeringen göra ett sista desperat försök att rädda en kamrat som hölls fången av fascisterna i Zaragoza. Han var en enkel man, både till det yttre och till karaktären. Men en märklig man. Fastän han plågades av kamratens öde, berättade han för mig om de nya områden som måste odlas upp, om kol-, järnmalms- och mangangruvor som kunde öppnas, om kanaler som borde grävas, om handeln med Katalonien, om förhållandet mellan de kollektivistiska och individualistiska bönderna.
Vi pratade om elektrifiering. Han förklarade en plan för mig om att bygga ett enda kraftnät för att förena vattenkraftstillgångarna och distribuera elkraften lika bland de socialiserade regionerna och att undvika industrikoncentreringen och den dyra, oftast orättvisa, specialiseringen inom jordbruket. Hans djupa kunskaper om den spanska ekonomin förvånade mig. Han var glasbruksarbetare, endast 32 år gammal. Många av republikens och monarkins ekonomi- och jordbruksministrar visste mindre än han om de här sakerna.
En dag sa sekreteraren i Levantens bondefederation till mig: “Jag behöver ditt råd, Gaston. Vi har funderat på att öppna en bank.”
“En egen bank?” frågade jag.
“Ja, du förstår, vi behöver pengar för att hålla saker och ting i rörelse mellan våra kollektiviserade byar och för handeln med städerna. Nu när apelsinexporten är stoppad är det svårt att få tag på pengar. I stället för att hjälpa oss, rycker regeringen undan marken för oss. Vi har just beslutat om en egen bank. Problemet är bara om vi ska öppna en med våra egna medel eller om vi ska överta en som redan existerar.”
“Hur skulle ni överta den?”
“Genom operationer som skulle göra att banken förlorade pengar och accepterade vårt inträde.”
Jag hade inte tid att se närmare på planen. Några månader senare träffade jag samma bonde igen. Samma bonde med sitt alldagliga utseende och sin basker. Han hade fått sin bank.
Jag sysslade med ekonomiska problem så de rådfrågade mig om allt. Men ofta återstod inget jag kunde göra – så väl hade de planerat allt!
Revolutionen utvecklades under extremt komplicerade förhållanden. Attacker inifrån och utifrån måste slås tillbaks. Det krävdes fantastiska ansträngningar för att omsätta de anarkistiska principerna i praktiken. Men på många ställen lyckades det. Organisatörerna hittade alltid på sätt att klara det mesta. Jag upprepar: det var möjligt därför att vi hade folkets intelligens på vår sida. Det är den som finner vägen och möter livets och revolutionens tusentals behov. Den organiserade milisen och besegrade fascismen i krigets första fas. Den satte genast igång att tillverka pansarvagnar, gevär och kanoner. Initiativet kom från folket, framför allt från dessa som var inspirerade av anarkisterna. Tag till exempel kollektiven i Aragonien; bland deras organisatörer fann jag bara två advokater, i Alcorina. De var inte intellektuella i egentlig mening. Men om det de gjorde tillsammans med bonde- och arbetarkamrater var bra, så var det inte bättre än vad man kunde få se i Esplus, Binefar, Calanda och andra kollektiv. Vad som var förvånande var att så många av de här bönderna var analfabeter. Men de hade tillit, praktiskt sunt förnuft, offervilja, vilja att skapa en ny värld.
Jag försöker inte glorifiera obildningen. Dessa människor hade en mentalitet, ett hjärta, en geist av ett slag som ingen undervisning kan ge och som den officiella undervisningen ofta förstör. Andlig kultur är inte alltid boklig och ännu mindre akademisk. Den kan uppstå ur själva livsbetingelserna, och när den gör det är den mer dynamisk. Genom att anpassa sig till det som höll på att göras, att samordna arbetet, genom att föreslå allmänna anvisningar, genom att varna vissa industrigrenar för speciella misstag, genom att komplettera en aktivitet med en annan och harmonisera det hela, genom att stimulera här och korrigera där – på detta sätt kan stora andar vara till enorm hjälp. I Spanien saknades de. Det var inte genom våra intellektuellas’ – mer litterära än sociologiska, mer agitatorer än praktiska vägvisare – arbete som framtiden har lysts upp. Och bönderna (frihetliga eller inte) i Aragonien, Levanten, Kastilien, Estremadura och Andalusien, liksom arbetarna i Katalonien, förstod allt detta och handlade på egen hand.
De intellektuella var genom sin oförmåga till praktiskt arbete underlägsna bönderna som inte höll några politiska tal, men som visste hur man skulle organisera det nya livet. Inte ens upphovsmännen till den syndikalistiska hälsovårdsorganisationen i Katalonien var några intellektuella. En baskisk läkare med järnvilja och några kamrater som arbetade på sjukhusen gjorde allting. I andra regioner hjälpte begåvade yrkesmän rörelsen. Men också där kom initiativet underifrån. Alcoys välorganiserade industrier förvaltades alla av arbetarna, liksom de i Elda och Castillón. I Carcagente, i Elda, i Granollers, i Binefar, i Jativa, i land- och sjötransportväsendet, i kollektiven i Kastilien eller halvsocialiseringen i Ripolls och Puigerda gjorde de breda lagrens militanter allting.
Vad regeringen beträffar så var den lika oförmögen att organisera ekonomin som att organisera krigföringen.
Principer och erfarenheter
1. I fråga om juridiska principer var kollektiven något fullständigt nytt. De var inga syndikat, inte heller var de kommuner i någon traditionell bemärkelse; de hade inte ens någon närmare likhet med medeltidens fria städer. De stod dock närmare kommun- än syndikatprincipen. Ofta kunde de lika gärna, i likhet med det i Binefar, ha kallats gemenskapssamhällen. Kollektivet var en enhet; i det var yrkesgrupper, allmänna inrättningar, handel och kommunala funktioner underordnade och beroende. I fråga om organisation och inom sina speciella arbetsområden var dessa emellertid självständiga.
2. Jordbrukskollektiven var, trots namnet, till syfte och ändamål fria kommunistiska organisationer. De tillämpade regeln “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Där pengar var avskaffade tillförsäkrades varje person en bestämd mängd varor och där pengar fortfarande förekom erhöll varje familj en lön som var beroende av antalet familjemedlemmar. Fastän tekniken varierade var den moraliska principen och de praktiska resultaten de samma.
3. I jordbrukskollektiven utvecklades en extrem solidaritet. Inte bara varje person tillförsäkrades det nödvändiga utan även distriktsfederationerna tillämpade i allt högre grad principen om ömsesidig hjälp i interkollektiv skala. För detta ändamål skapade de gemensamma reserver till hjälp åt byar med sämre naturliga förutsättningar. Inom industrin tycks detta ha börjat i Hospitalet vid katalanska järnvägen och tillämpades senare i Alcoy. Hade inte den politiska kompromissen hindrat öppen socialisering skulle ömsesidig hjälp ha praktiserats långt mer allmänt.
4. En erövring av enorm betydelse var kvinnans rätt till livsuppehälle oberoende av sysselsättning. I omkring hälften av jordbrukskollektiven erhöll kvinnorna samma lön som männen.
5. Barnens rätt till livsuppehälle blev också erkänd utan förbehåll: inte som någon storslagen allmosa men som en rätt som ingen kunde drömma om att förneka. Skolorna var öppna för barn upp till 14 eller 15 års ålder – den enda garantin för att föräldrarna inte skulle sätta barnen i arbete tidigare och för att undervisningen verkligen skulle bli allsidig.
6. I alla jordbrukskollektiv i Aragonien, Katalonien, Levanten, Kastilien, Andalusien, Estremadura bildade arbetarna grupper för att dela upp arbetet eller jorden; vanligtvis tog varje grupp på sig ett bestämt område. Delegater valda av arbetsgrupperna planerade arbetet tillsammans med kollektivets jordbruksdelegat. Denna typiska organisation växte fram helt spontant på lokalt initiativ.
7. Förutom dessa metoder – och liknande samarbete mellan specialiserade grupper – samlades hela kollektivet varje eller varannan vecka eller en gång i månaden. Också detta var en spontan förändring. Mötet redogjorde för medlemmarnas verksamhet och diskuterade speciella fall och oförutsedda problem. Alla invånare – män och kvinnor, arbetare och andra – tog del i diskussionen och besluten. I många fall hade även “individualisterna” (ickemedlemmar i kollektivet) samma rättigheter vid mötet.
8. Inom jordbruket var de mest typiska framstegen den snabbt ökade användningen av maskiner och konstbevattning, större differentiering och skogsbruk. Inom kreatursaveln; urvalet och ökningen av aveln, tillämpning av aveln efter lokala förhållanden och byggande av kollektiva ladugårdar i stor skala.
9. Produktion och handel harmoniserades allt mer och distributionen blev mer och mer enhetlig; först samordning inom distrikten sedan inom regionen och slutligen utvecklingen av en nationell federation. Distriktet (la comarca) var enheten för handeln. I undantagsfall kunde en isolerad kommun sköta sin egen handel under kontroll av distriktsfederationen, som höll ett öga på kommunen och kunde ingripa om dess sätt att bedriva inverkade skadligt på den allmänna ekonomin. I Aragonien började Kollektivfederationen, bildad i januari 1937, att samordna handeln mellan regionens kommuner och att utveckla ett system av ömsesidig hjälp. Tendensen till enhet blev tydligare genom införandet av ett “producentkort” och ett “konsumentkort” – som medförde att all lokal och nationell valuta slopades – genom ett beslut av februarikongressen 1937. Samordningen av handeln med andra regioner och utlandshandeln ökade stadigt. När olikheter i utbytet eller ovanligt höga priser skapade överskott användes det av den regionala federationen för att hjälpa de fattiga kollektiven. Solidariteten bredde således ut sig även utanför distrikten.
10. Industriell koncentration – nedläggandet av små verkstäder och oekonomiska fabriker – karaktäriserade kollektiviseringen både i landsbygdskommunerna och i städerna. Arbetet rationaliserades på basis av sociala behov – i Alcoys industrier och i Hospitalets, i Barcelonas kommunala transportväsende och i kollektiven i Aragonien.
11. Det första steget mot socialisering var ofta att dela upp större egendomar (som i Segorbe- och Granollersdistrikten och i ett antal byar i Aragonien). I vissa andra fall var det första steget att tvinga de kommunala styrelserna att bevilja omedelbara reformer (kommunalt övertagande av jordarrende och läkemedel i Elda, Benicarlo, Castillone, Alcaniz, Caspe med flera).
12. Undervisningen gjorde makalösa framsteg. De flesta av de helt eller delvis socialiserade kollektiven byggde åtminstone en skola. 1938, till exempel, hade varje kollektiv i Levanten sin egen skola.
13. Antalet kollektiv ökade stadigt. Rörelsen uppstod och utvecklades hastigt i Aragonien, erövrade delar av Katalonien, fortsatte sedan till Levanten och senare till Kastilien. Enligt pålitliga vittnesmål kunde resultaten i Kastilien verkligen ha överträffat Levanten och Aragonien. Estremadura och den del av Andalusien som inte omedelbart erövrades av fascisterna – speciellt provinsen Jaen – hade också sina kollektiv. Kollektivens karaktär varierade givetvis efter lokala förhållanden.
14. Vi saknar exakta siffror på antalet kollektiv i Spanien. Enligt den icke kompletta statistik från februarikongressen i Aragonien 1937 och de uppgifter jag samlade fanns det 500 stycken år 1938. Till dessa måste läggas kollektiv i andra regioner. Rörelsens utveckling kan anas av följande siffror: i februari 1937 hade Anguesdistriktet 36 kollektiv (siffrorna givna vid kongressen), i juni samma år hade det ökat till 57. I min undersökning fann jag bara två kollektiv som hade misslyckats: Boltona och Amsa i norra Aragonien.
15. Ibland utökades kollektiven genom andra former av socialisering. Sedan jag lämnat Carcagente socialiserades handeln. I Alcoy växte konsumentkooperationen upp som komplement till den syndikalistiska produktionsorganisationen. Det fanns andra exempel av samma slag.
16. Kollektiven skapades inte enbart av den frihetliga rörelsen. Fastän deras juridiska principer var rent anarkistiska skapades många kollektiv spontant av människor utanför vår rörelse (“omedvetet frihetliga”). De flesta kollektiv i Kastilien och Estremadura organiserades av katolska och socialistiska bönder; i några fall kan de naturligtvis ha varit inspirerade av propaganda från enskilda anarkistiska militanter. Många medlemmar av UGT ingick i eller organiserade kollektiv trots att deras organisation officiellt bekämpade rörelsen.
17. Små jordägare respekterades. Deras upptagande i konsumentkortsystemet och i den kollektiva handeln talar för detta. Det fanns bara två förbehåll: de fick inte ha mer jord än de ensamma kunde bruka och de fick inte föra någon privat handel. Medlemskapet i kollektivet var frivilligt: “individualisterna” anslöt sig bara om och när de blev övertygade om fördelarna med att arbeta gemensamt.
18. De största hindren för kollektiven var:
a) Förekomsten av konservativa samhällsskikt och partier och organisationer som representerade dessa. Republikaner av alla fraktioner, vänster- och högersocialister (Largo Caballero och Prieto), stalinkommunister och ibland också POUM-isterna. (Innan POUM uteslöts ur katalanska regeringen – Generalitat – var det inget verkligt revolutionärt parti. Det blev det i opposition. Till och med i juni 1937 angreps kollektiven i ett manifest distribuerat av POUM-sektionen i Aragonien.) UGT var det viktigaste instrumentet för de olika politikerna.
b) Oppositionen från vissa små jordägare (bönder i Katalonien och Pyrenéerna).
c) Fruktan, även bland medlemmar i kollektiven, att regeringen skulle förstöra organisationerna när kriget väl var över. Många, som inte var verkligt reaktionära och många små jordägare, som i annat fall skulle ha anslutit sig till kollektiven, hölls tillbaka av detta.
d) De öppna attackerna mot kollektiven, vilket inte syftar på Francotruppernas uppenbart destruktiva handlingar var de än drog fram. I Kastilien leddes attacken mot kollektiven av beväpnade kommunisttrupper. I Valenciaregionen stod slag i vilka även pansarvagnar användes. I Huescaprovinsen ansatte Karl Marx-brigaden kollektiven. Macia-Companys-brigaden gjorde det samma i Teruelprovinsen. (Men båda flydde alltid från strid med fascisterna. Karl Marx-brigaden förblev alltid inaktiv medan våra trupper slogs för Huesca och andra viktiga platser; marxisttrupperna såg alltid till att de fick bilda eftertrupp.)
19. I arbetet med nyskapandet, omformningen och socialiseringen visade bönderna ett överlägset socialt medvetande i jämförelse med arbetarna i städerna.
Ur Gaston Leval: Né Franco né Stalin, Instituto Editoriale Italiano, Milano 1952.
