Senaste uppdatering: 28e april 2010
Vad vi gjort: lagt upp texten
——————
Det spanska “inbördeskriget” är inte ett inbördeskrig i vanlig mening utan ett krig där främmande makter deltar utan officiell krigsförklaring. Från början var det visserligen organiserat av en inhemsk militärjunta med blandad fascistisk-monarkistisk sammansättning med syfte att utplåna de socialistiska rörelserna av olika skolor i Spanien. Det sattes igång med finansiellt bistånd av den spanska kapitalismen och tog form av ett klasskrig. Men redan före detta krigs utbrott, hade dess tillskyndare försäkrat sig om militär hjälp från Hitler i Tyskland och Mussolini i Italien liksom om finansiellt stöd från den internationella kapitalismen. Till det kämpande folkets hjälp har det under de gångna månaderna också strömmat frivilliga från alla världens hörn och kanter. Kriget i Spanien har en utpräglad karaktär av klasskrig av nationell karaktär men med starka internationella inslag.
Redan den 18 juli 1936 började militärjuntan sin aktion. Den gjorde sig då till herre i spanska Marocko och en del platser i provinserna. Men det var först den 19 juli angreppet skedde i storstäderna och det var då arbetarna tog upp den väpnade kampen mot militärjuntan. Därför betraktar man den 19 juli som den egentliga dagen för revoltens utbrott.
Den 19 juli gick militärjuntan till anfall i Barcelona, arbetarna gick ut på gatorna och tog upp striden. De nästan fullkomligt vapenlösa arbetarna stormade fascisternas barrikader och kanonposteringar. De stormade kasernerna för att komma i besittning av vapen. De genomförde ett hjältedåd som visade på att en revolutionär arbetarklass har förmåga att besegra även en modern militärmakt utrustad med alla den moderna krigsteknikens fulländade vapen. De revolutionära arbetarna i Barcelona med anarkosyndikalisterna i spetsen genomförde den nästan otroliga bragden, att på två dagar besegra militären och likvidera fascismen i staden och nästan hela Katalonien. Och det måste slås fast som allmän regel, att i de landsdelar i Spanien där den anarkosyndikalistiska rörelsen var stark, där besegrades den fascistiska resningen snabbt, medan denna resning segrade där den reformistiska rörelsen var mest utbredd. Det enda mer betydande undantaget härifrån var Zaragoza, där CNT, den anarkosyndikalistiska landsorganisationen, behärskade arbetarrörelsen. Men här hade fascisterna koncentrerat så stora mängder militär och vidtagit sådana militära åtgärder att arbetarna kom att ligga under i kampen. Den 19e började också kampen i Madrid och fastän CNT här hade mindre omfattning än UGT och vägrades vapen, så var det dock anarkosyndikalisterna som, utrustade med knivar och revolvrar, var främst i angreppet mot de militära ställningarna.
Folkfronten
Folkfronten existerade som politisk operationsbas, som en allians mellan de socialistiska arbetarpartierna och den radikala vänstern, redan före militärresningen. Den hade genomfört en politisk valseger och var i besittning av regeringsmakten. Men denna folkfront var öppet fientligt inställd mot ena halvan av den spanska arbetarklassen, mot den anarkosyndikalistiska rörelsen. Folkfrontens regering bekämpade CNT, den syndikalistiska landsorganisationen och FAI, det anarkistiska förbundet, samt den anarkosyndikalistiska ungdomsrörelsen lika hänsynslöst som föregående regeringar. Före juli uppskattades antalet politiska fångar ur den anarkosyndikalistiska rörelsen till omkring 9000. Så sent som 16 juli häktades ännu på folkfrontsregeringens order en rad syndikalistiska militanter i Madrid. De syndikalistiska organisationerna i Madrid var stängda på order av regeringen. Samma var förhållandet i Barcelona. Det anarkosyndikalistiska ungdomsförbundets avdelningar hade upplösts över hela landet och måste arbeta illegalt och underjordiskt. Den 16 juli framställde CNT krav hos regeringen i Madrid om frigivandet av de syndikalistiska fångarna, upphävandet av restriktionerna mot de syndikalistiska organisationerna samt utlämnandet av vapen till arbetarna. Man visste redan då, att en fascistkupp förestod. Regeringen öppnade syndikaten i Madrid men frigav inte de politiska fångarna. Den delade ut vapen till de reformistiskt organiserade arbetarna men inte till anarkosyndikalisterna. I Zaragoza vände sig CNT till regeringsguvernören och begärde vapen mot fascisterna. Detta vägrades därför att arbetarna till 90 % var anarkosyndikalister. Till följd av denna vägran förmådde också militären besegra de så gott som vapenlösa arbetarna på denna viktiga punkt och spela staden över i fascisternas händer. Regeringen i Barcelona vägrade på samma sätt att lämna ut vapen. Arbetarna måste erövra dem genom att storma kasernerna.
Denna fientliga hållning mot anarkosyndikalisterna har folkfronten hela tiden upprätthållit, till och med under den tid anarkosyndikalisterna sedan deltog i regeringarna. Man har varit rädd för att anarkosyndikalisterna skulle bli så militärt starka, att de kunde dominera. På grund av det har CNT:s milisformationer (med undantag för Madrid-fronten) alltid blivit undermåligt utrustade från regeringsarsenalerna, vilket särskilt på den aragonska fronten haft ödesdigra konsekvenser med högst skadligt inflytande på den militära situationen i dess helhet.
Det finns på den antifascistiska fronten två klasser representerade. Klasskriget på den antifascistiska fronten har aldrig ställts in. Det har delvis tagit form i dålig utrustning etcetera av den revolutionära delen av arbetarmilisen. Politiskt har det intrigerats och intrigeras fortfarande mot de arbetargrupper som bär upp den sociala revolutionen. De borgerliga skikten har under senare tid med bistånd från Moskva lyckats komma i besittning av regeringsmakten, från vilken de båda stora arbetarorganisationerna CNT och UGT blivit utestängda. De tillhör således inte längre “folkfronten”. På detta och andra sätt har ständigt kampen mellan de socialrevolutionära arbetarmassorna och de kapitalistiskt orienterade borgarskikten pågått.
Kollektiviseringen
I Barcelona fortskred händelserna så snabbt att man redan tisdagen den 21 juli 1936 på några platser började återgå till arbetet. Den 23 juli hävde CNT officiellt för hela Katalonien den generalstrejk som hade tillkännagetts. Redan den 21:a började arbetarna expropriera produktionsmedlen och “kollektivisera” dem. Man avvaktade inga paroller och inga order vare sig från CNT:s centralledning, från något parti eller från regeringen. Initiativet kom underifrån, från arbetarna själva på arbetsplatsen.
Två principer framfördes beträffande socialiseringen: för det första kollektivisering och för det andra nationalisering. Därmed menades väsentligen: genom kollektiviseringen tog arbetarna själva över förvaltningen av företagen under syndikatens kontroll; genom nationaliseringen överfördes företagen i statens eller kommunens ägo och arbetarna fick bara en annan arbetsköpare.
I Katalonien, där arbetarna till 75% var anarkosyndikalistiskt orienterade, förkastade man nationaliseringen. När centralregeringen den 1 augusti 1936 slog fast att “alla egendomar och länderier tillhörande personer som är invecklade i den fascistiska rörelsen skall förstatligas”, så kunde tidningen CNT kort och gott slå fast att regeringen var för sent ute, att arbetarna hade varit kvickare i vändningarna än regeringen. De hade redan gett sig in på kollektiviseringens väg utan att avvakta vad regeringen tänkte eller inte tänkte i denna sak. Från Katalonien spred sig kollektiviseringsrörelsen runt alla delar som var i folkfrontsregeringens besittning.
Vid nuvarande tidpunkt är hela den katalanska industrin kollektiviserad, en stor del av jorden, transportverksamheten och alla offentliga tjänster. I Aragonien, som är ett utpräglat jordbrukslandskap, har kollektiviseringen genomförts kanske med ännu större konsekvens och omfattning. Och kollektiviseringen har överallt gripit omkring sig i de antifascistiska områdena.
I Katalonien har UGT:s medlemmar hela tiden samarbetat med CNT:s för genomförandet av kollektiviseringen. UGT:s ledning tvingas i stor utsträckning att acceptera denna princip och UGT:s medlemmar ansluter sig ute i landet i stor omfattning till kollektiviseringen, vilken innebär förverkligandet av den sociala revolutionen efter syndikalistiska linjer.
Det är däremot anmärkningsvärt, att de mest förbittrade motståndarna till kollektiviseringen är de stalinistiska partianhängarna. På grund av utrikespolitiska intressen och önskan att upprätthålla alliansen med Frankrike och vänskapen med England i händelse av ett framtida krig mot Tyskland, vill Moskva inte att dess partier skall företa sig något som kan stöta den kapitalistiska imperialismen* hos västmakterna. Det stalinistiska partiet kämpar för “parlamentarisk” demokrati (återinförandet av kapitalismen). Kollektiviseringen har betecknats som stöld från staten. Till följd av detta har stalinpartiet blivit småborgarnas och mellanböndernas parti.
Den 24 oktober 1936 utfärdades för Katalonien ett kollektiviseringsdekret, som bekräftade och legaliserade den av arbetarna redan genomförda kollektiviseringen av företagen och avsåg att generalisera och underlätta dess fortsatta utveckling, liksom den avsåg att skapa likformighet. Alla företag med minst 100 arbetare skulle omedelbart kollektiviseras. Arbetarnas egen kollektivisering hade dock sträckt sig längre och den fortsatte. De företag som av en eller annan anledning inte kunde kollektiviseras, ställdes under arbetarnas och regeringens gemensamma kontroll.
Kontrarevolutionen
Alla revolutioner följs av kontrarevolutionära strävanden. Denna lag har varit lika ofrånkomlig för Spanien som för alla länder. Frågan i Spanien är nu om revolutionen eller kontrarevolutionen slutligen skall segra. Som kontrarevolutionens representanter har vi redan nämnt det stalinistiska partiet. Hit hör även det socialdemokratiska partiets högerhalva, samt de olika borgerliga partierna. Som revolutionens väsentliga bärare står CNT-FAI.
Kontrarevolutionens impulser utgår huvudsakligen från Moskva. Den första attacken gjordes i december 1936, då partiet POUM på order från Moskva uteslöts ur den katalanska regeringen. POUM betraktades av Moskva som trotskistiskt och på grund av den antitrotskistiska psykos, som gör sig gällande i Ryssland, ville Moskva inte tolerera någon POUM-minister. Moskva hotade att ställa in sina vapenleveranser. Inför detta hot kapitulerade CNT och POUM uteslöts. Kommunisterna har nu tillsammans med Estat Catala, vars ledare betecknande nog vid revolutionens utbrott flydde till det fascistiska Italien, upprättat en tjeka som undanröjt mer kända revolutionärer. Ett 60-tal av CNT:s mer framträdande kamrater har således “försvunnit”. Ett av de mest uppmärksammade fallen är mordet på en italiensk antifascist och anarkist, Camillo Berneri. Han och en kamrat till honom hämtades en kväll i bostaden i Barcelona och fanns nästa morgon döda på gatan i närheten av polisledningens lokaliteter. Ett annat fall är ledaren för POUM, Andres Nin, som häktades och sedan “försvann” från fängelset. Polisväsendet har i stor utsträckning kommit i händerna på kommunister, vilka utnyttjar detta förhållande till masshäktningar. Lagar som tillkommit för att användas mot fascisterna utnyttjas mot revolutionärerna, som därmed döms till mångåriga straff. En systematisk förföljelse har genomförts mot POUM vars revolutionära inställning är känd och omvittnad och vars milisformationer utmärkt sig för tapperhet och mod. Partiet och dess milisformationer har i praktiken likviderats. Den egentliga huvudfienden är emellertid CNT-FAI. Den 3 maj 1937 försökte polistrupper i Barcelona under ledning av den kommunistiske polismästaren Salas att sätta sig i besittning av den kollektiviserade telefoncentralen där medlemmar tillhörande såväl CNT som UGT höll väpnad vakt. Denna provokation höll på att släppa lös inbördeskriget på den antifascistiska fronten i Katalonien. Barrikader var resta överallt och CNT hade nio tiondelar av staden i sin besittning. Det skulle ha varit en förhållandevis enkel sak att likvidera den kommunistisk-borgerliga kontrarevolutionen i Barcelona, men CNT ville inte kriget bakom fronten, vilket skulle kunna åstadkomma obotlig skada i försvaret mot fascisterna. CNT gjorde nya eftergifter. Provokationen misslyckades. CNT har i augusti 1937 offentligt föreslagit kommunisterna en allians för att få slut på de förödande inre fientligheterna mellan de olika grupperna av arbetare.
Milisens militarisering kan också betraktas som en av kontrarevolutionens vinningar. CNT-FAI har själva krävt enhetlig ledning av milisen, enhetlig strategi, enhetliga operationer, enhetlig organisation, enhetlig försörjning och proviantering och därtill strängaste disciplin. Allt detta kunde ordnas inom ramen för milisen. Men kontrarevolutionen vill ha militarisering. Detta innebär att den kontroll som arbetarnas organisationer har över milisen går dem ur händerna. Genom militariseringen görs arbetarmilisen till ett statsinstrument över som regeringen kontrollerar. Om denna är kontrarevolutionär kommer militären att användas kontrarevolutionärt, det vill säga mot arbetarna. Milisen är revolutionens instrument mot fascismen för revolutionens säkerställande. Dess militarisering innebär att den blir ett statens instrument som skall kunna användas mot revolutionen.
Kontrarevolutionen lyckades slutligen i maj 1937 störta regeringen Caballero, återigen med hjälp av Moskva. Caballero ville inte tillmötesgå kommunisternas kontrarevolutionära krav i tillräcklig grad. Därför blev han avlägsnad och i stället kom regeringen Negrín, där noske socialdemokraten Prieto spelar första fiolen. Om denna kontrarevolutionära falang ska lyckas att besegra revolutionen och i stort sett återställa den kapitalistiska ordningen kan det ännu inte finnas någon mening om. Men faran finns.
CNT-FAI och staten
CNT-FAI är principiellt antistatlig. Den har aldrig intagit den ståndpunkten att man skall erövra staten för att med den genomföra revolution, utan har alltid varit av den meningen att staten måste tillintetgöras för att man skall kunna genomföra revolutionen. Följaktligen har man alltid varit fientlig mot varje regering och deltagande i regering. Men CNT-FAI har likväl drivits att delta såväl i regeringen i Katalonien som i centralregeringen i Madrid, sedan i Valencia.
Revolutionen i Katalonien följde rent antistatliga banor. Staten fråntogs det ena verksamhetsområdet efter det andra, den ena funktionen efter den andra, den ena institutionen efter den andra tills det slutligen inte återstod annat än ett skelett.
Industri, transport, järnvägar, post, tull, telegraf, telefon, undervisningsväsende, hälsovårdsväsende, universitetsverksamhet, livsmedelsförsörjning, milis och polis lades alla över på de fackliga organisationerna eller ställdes under deras kontroll. Den gamla militärapparaten hade försökt en statskupp men övervunnits. Den nya militärapparaten, milisformationerna, formades av arbetarnas organisationer och stod under deras kontroll. Milisen stod inte till regeringens förfogande. Regeringen försökte att ändra detta förhållande genom att mobilisera årsklasserna 1933, -34 och -35. Omkring 10.000 ynglingar inställde sig i Barcelona, men de beslutade att inte ställa sig till regeringens förfogande utan att ansluta sig till arbetarmilisen. Polistrupperna, det lilla antal som återstod, ställdes under kontroll av arbetarnas organisationer och rensades ut. Regeringen hade inga fysiska vålds- eller maktapparater till sitt förfogande. Den var maktlös.
Arbetarna upprättade milisen och därefter upprättades Miliskommittén som var högsta myndighet över milisen. Arbetarna tog över produktionen och de offentliga tjänsterna. De skapade Ekonomiska rådet för samordnandet av det ekonomiska livets olika grenar. Dessa två kommittéer var en tid innehavare av den verkliga makten i Katalonien. Staten var så gott som död. Nerifrån och upp höll den nya samhällsordningen på att byggas upp. Folkets makt och folkets frihet grundmurades. De auktoritära överbyggnaderna stod som tomma våningar. Det socialistiska samhället på federalistiska principer höll på att ta gestalt.
Likväl offrade CNT-FAI uttrycken för den nya verkligheten. Med rätt eller orätt ansåg man att det var nödvändigt att alla antifascistiska krafter enades i gemensamt samarbete för genomförandet av segern över fascismen och att detta samarbete endast kunde komma till stånd genom en regering. En tid sökte man visserligen att istället för en regering skapa det Exekutiva rådet, men det var utrustat med en regerings alla befogenheter och funktioner. CNT-FAI hade, om också som ett provisorium, gett avkall på sina principer och inträtt i regeringen i Barcelona för att därigenom kunna stärka kriget mot fascisterna. Detta skedde den 1 september 1936. Man intalade CNT-FAI att Spanien skulle få vapen om CNT gick in i regeringen. Löften från Frankrike förelåg. CNT ville inte stå i vägen och var med på att pröva möjligheten. I och med detta gjorde man Ekonomiska rådet och Miliskommittén till en del av den nya regeringsapparaten. Dessa revolutionens egna skapelser till statens överflödiggörande blev nu integrerade beståndsdelar i den nya regeringen och staten. Staten började få ryggrad. Antingen måste revolutionen likvidera staten eller också kommer staten att likvidera revolutionen.
Av samma anledning kom man senare att ingå i centralregeringen i Madrid, vilket skedde i november 1936. CNT krävde först att det skulle upprättas ett försvarsråd och att den gamla regeringen skulle upplösas.
Det är emellertid att märka att CNT-FAI på det ekonomiska området fortfarande behållit sin ekonomiska maktställning genom kollektiviseringen av företagen, de offentliga tjänsterna och i stor grad även av jordbruket. Men kontrarevolutionens avsikt är naturligtvis att försöka likvidera detta tillstånd. Som motdrag mot kontrarevolutionen har CNT försökt få till stånd en revolutionär allians med UGT, vilka båda organisationer tillsammans representerar det arbetande folket. I stor utsträckning accepterar UGT:s medlemmar i allt större utsträckning de revolutionära principer för den sociala förändringen som CNT förespråkar och tillämpar. UGT:s ledning har slutligen i princip accepterat en allians och underrättat CNT om detta den 30 juli 1937. CNT hoppas i varje fall att denna allians skall kunna bli tillräckligt stark för att dämma upp kontrarevolutionens fortsatta tillväxt.
Ur Arbetare-Kalendern 1938, Federativs förlag, Stockholm 1937.
