De problem som mötte de revolutionära industriarbetarna var mer komplicerade än dem som bönderna mötte. Alltför många faktorer stod utanför arbetarnas kontroll för att revolutionen inom industrin skulle bli lika fullständig som den inom jordbruket.
Den sociala resning som ägde rum den 19 juli 1936 ändrade endast på böndernas situation. Storgodsägarna hade redan flytt eller bodde sedan gammalt i städerna. Ur böndernas perspektiv spelade det mindre roll. De fortsatte att odla jorden. Det var annorlunda när industriledarna och en stor del av teknikerna lämnade fabrikerna. Det var svårt för arbetarna att återuppta produktionen snabbt och effektivt. Böndernas första problem efter revolten var hur de skulle klara skörden, antingen det var på storgodsen eller på jordar som inte hade övergetts av ägarna. Ekonomiskt sett var det en gynnsam början på den sociala revolutionen. I fortsättningen var det böndernas mål i kampen mot Franco att öka produktionen och modernisera jordbruket. Och med undantag för några exportprodukter som apelsiner fanns det inga verkliga marknadsproblem.
Helt annorlunda var läget inom industrin. Förutom att de utbildade teknikerna lämnade fabrikerna fanns det många andra problem. Flera industrier led av överproduktion sedan Francos arméer från den ena dagen till den andra hade isolerat den katalanska industrin från den största och viktigaste delen av den spanska marknaden.
De spanska industriprodukterna hade aldrig haft någon större marknad utomlands, och nu fick man dessutom betrakta exporten som tills vidare omöjliggjord. Ett annat lika viktigt problem var att Spanien var beroende av råvaror från utlandet till sina industrier. Problemet blev akut då man för tillfället inte hade några medel att tillgå för att skaffa råmaterial utifrån. Senare blev situationen än allvarligare. Fastän man då hade kunnat skaffa råvaror, beviljade inte centralregeringen de nödvändiga medlen till fabrikerna eftersom de kontrollerades av arbetarna själva. En stor del av den spanska krigsindustrin var belägen i de av Franco ockuperade områdena. På så sätt uppstod ett annat problem för Katalonien – man måste skapa en egen krigsindustri. Det betydde att man fick importera specialmaskiner och fullständigt bygga om hela fabriker och att arbetarna fick lära sig helt nya arbetsuppgifter. Det måste också påpekas att man fick bygga upp den kemiska industrin samt att man måste framställa artiklar som dittills aldrig hade producerats i Spanien. Som exempel kan nämnas bilar och bussar, som förut endast hade monterats i landet, inte helt och hållet framställts där. Men trots det löste man dessa problem framgångsrikt redan under det första året. Men detta var bara några av alla de tekniska problem som de revolutionära arbetarna i Katalonien måste lösa på egen hand.
Även politiskt måste de föra en hård kamp. Deras motståndare använde alla vapen som stod till dess förfogande för att gripa in och överta kontrollen av industrin. Och i viss mån avgick också centralregeringen med segern, genom att nationalisera krigsindustrin som då representerade den största och viktigaste delen av industrin. Detta möjliggjordes av att centralregeringen hade kontroll över guldreserven, med vilken man kunde köpa råvaror från utlandet. Det hjälpte inte mycket att arbetarna hade skaffat sig fullständig kontroll över fabrikerna. Utan råvaror var den spanska industrin lamslagen.
Under revolutionens första dagar ockuperade arbetarna de fabriker som stod övergivna och som, i regel, var de mest betydande i trakten och där det var möjligt att återuppta driften under arbetarkontroll. I några fabriker fick arbetarna fast veckolön, men i andra delades vinsten mellan arbetarna. Detta var ett mer rättvist system än förut då fabrikören stoppade allt i egen ficka. Men det var ändå oförenligt med den revolutionära tanken som helt ville avskaffa chefer och aktieägare – och inte öka deras antal genom att införa ett slags kollektiv kapitalism. Lönerna varierade alltså vid de olika fabrikerna och även inom en och samma industri. De fabriker som det gick bra för, eftersom de hade stor råvarureserv och dessutom modern utrustning, hade följaktligen en orättvis fördel framför sådana fabriker som inte gick så bra och som måste kämpa för att hålla sig vid liv med begränsade resurser. Samma system finns i Ryssland där den dagslön som betalas åt arbetarna på kolchoserna är fastställd i förhållande till föregående års avkastning. Man kommer fram till beloppet genom “kalkyler som exakt liknar dem som skulle ha upprättats för att bestämma aktieutdelningen, om kolchoserna hade varit kapitalistiska jordbruksföretag” (citat från André Gides Min resa i Sovjet). I Spanien erkände man dock lyckligtvis det orättvisa i en sådan form av kollektivisering och kämpade emot den redan från början genom syndikaten inom CNT.
Kollektiviseringsdekretet från den 24 oktober 1936, som endast legaliserade den situation som arbetarna redan hade skapat (se José Peirats: LA CNT en la Revolución Española, vol 1, sid 379), har prisats som ett framsteg för revolutionen av både centralister och syndikalister. Ändamålet med dekretet var visserligen att legalisera rådande förhållanden – men det syftade också till att stoppa all vidareutveckling av den nya revolutionära ekonomin inom den katalanska industrin. I oktober 1936 hade man ännu bara gjort nybörjarerfarenheter av det nya sättet att fungera. Varje industri, varje fabrik, varje verkstad hade sina särskilda problem som måste lösas – för att inte tala om industrins gemensamma problem med avseende på samordningen och vilken roll den skulle spela i kampen mot Franco.
Kollektiviseringsdekretet begränsade kollektivseringen av industrin till företag med fler än 100 anställda. Detta gjorde att en mycket stor del av arbetarna uteslöts från att ta del i experimentet med självstyre i fabrikerna. Det bestämdes att i samtliga privatägda fabrik skulle finnas en “Arbetarnas Kontrollkommitté”, som dels skulle sysselsätta sig med arbetarnas ekonomiska och sociala rättigheter, dels skulle se till att det rådde “sträng disciplin under arbetet”. Den skulle dessutom göra allt som stod i dess makt för att öka produktionen “i nära samarbete med fabriksägaren”, som årligen måste överlämna balansräkningen till Kontrollkommittén och verksamhetsberättelsen till Allmänna Industrirådet. Arbetarnas Kontrollkommitté hade följaktligen flera uppgifter och var ansvarig för mycket. Makten låg alltså hos arbetarna – men bara på papperet!
Låt oss undersöka situationen inom de kollektiviserade industrierna lite närmare, det vill säga de industrier som sysselsatte fler än 100 arbetare, eller som sysselsatte färre, men där ägaren hade förklarats som fiende eller flytt. Det fanns dessutom ytterligare en kategori industrier som kunde inbegripas under kollektiviseringsdekretet: “Ekonomiska Rådet för Katalonien kan å andra sidan stadfästa kollektiviseringen av de industrier som på grund av sin stora betydelse för nationalekonomin eller av andra orsaker kan anses böra undandras den privata företagsamheten”. Vi citerar denna punkt i artikel 2 i dekretet, eftersom den klart avslöjar att den verkliga makten i den nya ekonomin inte låg hos fackföreningarna utan hos den katalanska regeringen och att ledningen och utvecklingen av ekonomin låg i händerna på politikerna och ekonomerna. På så sätt kom aldrig arbetarnas självstyre att bli mer än en blek skugga av vad som från början avsågs av de revolutionära arbetarna, då de ockuperade fabriker och verkstäder.
De kollektiviserade företagen styrdes av ett företagsråd, utsett av arbetarna själva som också bestämde antalet ledamöter. Men rådet inbegrep också en “kontrollör” från den katalanska regeringen. Denne utsågs av Ekonomiska Rådet “i samförstånd med arbetarna”. I företag med mindre än 500 arbetare eller företag med ett kapital på mindre än en miljon pesetas utsågs kontrollören av företagsrådet. Men i fabriker som var större eller sådana som användes inom försvaret måste han godkännas av Ekonomiska Rådet. Företagsrådet kunde fråntas sitt uppdrag antingen av arbetarna på ett allmänt möte eller av Allmänna Industrirådet. Så kunde ske om företagsrådet hade gjort sig skyldigt till uppenbar misskötsel av företaget eller ohörsamhet mot de föreskrifter som hade meddelats av Allmänna Industrirådet (artikel 20).
Vi ska nu förklara Allmänna Industrirådets roll i den komplicerade byråkratiska apparaten. Rådet bestod av fyra representanter från företagsråden, åtta från arbetarorganisationerna (CNT, UGT etcetera) samt av fyra tekniker som utsågs av ekonomiska rådet. Ordföranden representerade Kataloniens Ekonomiska Råd. Artikel 25 behandlar Industrirådets uppgifter. Bland annat skulle rådet upprätta ett allmänt handlingsprogram för industrin och orientera företagsråden om målsättningen. Dessutom skulle rådet bestämma den totala industriproduktionen och så vitt möjligt jämka samman priserna för samma varor från olika fabriker för att undvika konkurrens. Rådet skulle studera industrins allmänna behov och efterfrågan på såväl hemmamarknaden som de utländska marknaderna. Man skulle experimentera med nya produktionsmetoder, förhandla med banker och andra kreditinstitutioner samt organisera forskningen, lägga upp statistik och så vidare. Kort sagt: Industrirådet bestämde i allt och sysslade med allt – utom att göra arbetet effektivt. Som i alla andra centralistiska system var det arbetarnas sak. Rådets befogenheter avslöjas i artikel 26 i dekretet. Där kan man läsa: “Allmänna Industrirådets beslut måste ovillkorligen verkställas. Såväl företagsråd som privatföretag är bundna av dem och kan inte utan synnerliga skäl underlåta att tillämpa dem. Besvär över rådets beslut må framläggas endast inför Ekonomiska Rådet, vars beslut inte kan överklagas”.
Ramen för den industriella organisationen i Katalonien, sådan den framgår av kollektiviseringsdekretet, har här beskrivits. Med undantag för de möjligheter som fanns för arbetarna inom de nationaliserade industrierna att själva påverka sina arbetsförhållanden hade initiativet och kontrollen glidit över från arbetarna till regeringen i Barcelona. Det faktum att arbetarrepresentanter intog en framskjuten ställning i såväl företagsråden som Allmänna Industrirådet, ja till och med inom regeringen, gör inte själva maktstrukturen mer demokratisk och mindre auktoritär. Eftersom “representanterna” inte hade någon verklig makt var de inte längre representanter i ordets verkliga bemärkelse. När den industriella ekonomin och kontrollen av produktion och distribution ligger i händerna på centralmakten, så är en effektiv kontroll från arbetarnas sida omöjlig och illusorisk.
På grund av inblandningen från regeringarna i Barcelona och Madrid kunde aldrig experimentet med kollektivisering av industrin utvecklas och fulländas. Men ändå har vi tillräckligt med bevis för att påstå att om de spanska arbetarna hade haft fria händer – det vill säga haft kontrollen över fabrikerna såväl ekonomiskt som administrativt – så hade de säkerligen åstadkommit storslagna resultat. Deras initiativförmåga och uppfinningsrikedom liksom deras djupt kända sociala ansvar ger tydliga belägg för detta. Deras framgångar i det sociala arbetet, som ju inte var så beroende av regeringens finanser och importerade råvaror, och som länge undgick den utpressningspolitik som regeringen bedrev gentemot arbetarna, är erkända av alla iakttagare av de spanska händelserna under den inledande fasen.
Att de katalanska arbetarna besatt god organisationsförmåga illustreras till exempel av att de kunde överta järnvägarna och återuppta driften med ett minimum av dröjsmål. Inte nog med det – sedan alla offentliga kommunikationsmedel i Barcelona med förorter hade organiserats av arbetarna själva, så fungerade de effektivare än någonsin tidigare. Allmänna tjänster som telefon, gas och elektricitet fungerade normalt under de 48 timmar som följde på general Godeds misslyckade kuppförsök. Barcelonas bagare sörjde för att befolkningen inte led brist på bröd – så länge det fanns mjöl att tillgå. Sjuk- och hälsovården bedrevs i hela Spanien i samarbete med fackföreningarna. I städer och byar inrättade fackföreningarna skolor för att göra slut på analfabetismens gissel (47% av befolkningen kunde varken läsa eller skriva). Radikala åtgärder vidtogs för att lösa åldringsvårds- och sjukvårdsproblemen. Det spanska folket visade att det kunde ta ansvar. Det lyckades också ge en försmak av ett samhälle som är mänskligare, mer rättvist och bättre än såväl utopiernas världar som den värld som styrs av politiker och andra auktoriteter.
Ur Vernon Richards: Lessons of the Spanish Revolution, Freedom Press, London 1953.
