Senaste uppdatering: 28e april 2010
Vad vi gjort: lagt upp texten
——————
Den 19 juli är en dag av stor historisk betydelse för det spanska folket. Julihändelserna på andra sidan Pyrenéerna ställde den europeiska politiken inför nya problem. Sedan början av 1920-talet var reaktionen på frammarsch. I Italien, Rumänien, Tyskland och Österrike härskade frihetsfientliga diktaturer. Inte i något av dessa länder hade den socialistiska och kommunistiska arbetarrörelsen förmått hejda den fascistiska frammarschen. Utan kamp hade den givit upp politiska friheter och sociala landvinningar, som erövrats under ett halvt århundrades mödosamma kamp. Den spanska arbetarrörelsen hade betraktats som efterbliven på grund av sitt starka anarkistiska inslag. Skulle också de spanska anarkisterna motståndslöst finna sig i sitt öde, som tidigare de tyska kommunisterna och socialdemokraterna hade gjort?
Det var den ödesdigra frågan. Den 19 juli skulle ge svaret.
Attentatet mot Calvo Sotelo i Madrid hade utlöst feberstämning över hela Spanien. Högerpartierna anklagade det republikanska säkerhetsgardet för att vara medansvarigt till attentatet. Vänsterpartierna hänvisade till att den skjutne fascistledaren bar på sig en lista över talrika vänsterpolitiker och arbetarledare som skulle mördas. Falangisterna hade åtagit sig att utföra dessa politiska attentat. På listan var de redan mördades namn utmärkta med ett rött kryss.
Högerkuppen var väntad. De tyska och österrikiska arbetarrörelsernas öde framstod som avskräckande exempel för arbetarna. De syndikalistiska fackföreningarna i Barcelona stod beredda på strid.
Attentatet mot Calvo Sotelo utfördes den 13 juli. Mellan den 14 och 18 juli liknade Barcelonas fackföreningsexpeditioner militära rekryteringsbyråer. Kampenheter organiserades, försvarskommittéer upprättades i alla stadsdelar, vapen delades ut och slagord spreds. Den anarkistiska federationen hade underrättat sig hos de republikanska officerarna och mannarna i armén och de olika polis- och säkerhetsstyrkorna. Arbetarna lyckades erövra några hundratal armégevär genom överrumpling. Kolonner uppstod för att bygga barrikader. En generalstrejk-kommitté förberedde en fullständig arbetsnedläggelse. När signalen kom skulle tiotusentals vaktposter bemanna barrikaderna på Barcelonas gator och i dess stadsdelar.
Ännu promenerar allmänheten sorglöst och skämtande omkring på La Rambla. Det är lördag kväll. På de folkrika gatorna i nedre delen av staden vimlar det av människor. Här är gudagott att vara, säger Barcelonabon.
Natten faller på. Invånarna går till vila. Men arbetarna kan inte tänka på att sova i natt. De har samlats i fackföreningslokalerna och väntar på signalen. Deras kamrater i kasernerna har meddelat att tecken tyder på att generalerna har förberett något för i natt. Klockan fem på morgonen hörs de första skotten. Det brakar loss, och den här gången är det allvar. Fascisterna har inlett sin kupp. Generalerna reser sig mot republiken. De vill störta den folkvalda regeringen, sätta författningen ur kraft och införa en auktoritär regering.
Men folket har vaknat. På deras sida står större delen av de polisstyrkor, Guardia de Asalto, Stormgardet, som republiken har inrättat till skydd för den nya författningen och som till stor del består av unga arbetare. På det gamla civilgardet kan befolkningen inte lita. De vänder kappan efter vinden. De avvaktar för att sedan ställa sig på segrarens sida. Katalanska säkerhetspolisen står på det katalanska folkets sida, utan att vara någon stridsenhet att räkna med. Däremot är arméns manskap delvis påverkat av anarkisternas antimilitaristiska propaganda.
Klockan sex på morgonen har trupperna under general García Burriel besatt flera strategiskt viktiga punkter i staden. På Avenida de las Cortes, vid universitetsplatsen och på Marqués del Duero-gatan står kavalleriregementen. På Plaza de Cataluña, i stadens centrum, i militärmässen och telefonbyggnaden står infanteri. Därifrån skulle trupperna rycka fram mot hamnen på den breda Ramblas. Ett artilleriregemente rör sig mot regeringsbyggnaden, Gobernación, genom Via Icaria. Lätt artilleri söker tränga fram till polishögkvarteret genom Claris-gatan.
Näst efter de officiella byggnaderna är fackföreningslokalerna militäraktionens omedelbara mål. Hela Barcelonas militärstyrka står på kuppmakarnas sida.
Men arbetarna väntar inte på att militären ska komma för att hämta dem. De ställer sig mittemot dem på gatan. De polistrupper som förblir trogna mot republiken förbrödrar sig med arbetarna. Alla har intagit sina poster.
I alla gatukorsningar reses barrikader. Snart sätter de anarkistiska kampgrupperna in sin motoffensiv. Från en sidogata stormar en stöttrupp fram med revolvrar och under ropet: “Viva la FAI” mot en artillerikolonn. Kanonerna kan inte användas i närstrid. Efter en kort kamp faller kanonerna i anarkisternas händer. Med pistoler mot kanoner! Exemplet upprepas i andra stadsdelar. På Plaza de Cataluña störtar arbetarna med bara knytnävarna fram mot trupperna. Kanoner och maskingevär faller i deras händer. Efter några timmar förfogar anarkisternas kampgrupper över kanoner, maskingevär och mausergevär. Början var föga uppmuntrande för rebellgeneralerna. Civilgardet insåg militärkuppens ödesdigra utgång och ställde sig på folkets sida. Truppernas stridsmoral sjunker och försvararna blir allt aggressivare.
Träindustriarbetarnas fackföreningslokal besattes av trupperna genom en överraskningsmanöver. Talrika syndikalister föll därigenom i fångenskap. Arbetarna stormar lokalen, befriar fångarna och fängslar ockupationstruppen. Tre maskingevär faller i arbetarnas händer.
Framför universitetsbyggnaden är läget mer kritiskt. Trupperna har gått i ställning med maskingevär och behärskar den stora platsen framför byggnaden. Att ta över platsen innebär att utsätta sig för maskingevärseld. Men det finns inget annat sätt. Frontalangreppet sätter in. Många faller. Men platsen erövras. Civil- och stormgardister deltar i anfallet. Folket har tagit universitetet i besittning. En stor mäng vapen har tagits som byte.
Arbetarna blir beskjutna med maskingevär från Karmeliterklostret i Diagonalen och från ett kloster på Claris-gatan. Prästerna slåss mot folket. Många arbetare blir dödligt sårade av skotten. Så följer alltså prästerna femte budet: “Du skall inte döda!” säger sig arbetarna. Efter segern ger de sin syn på saken; många kyrkor och kloster står i lågor.
På Plaza de Cataluña kämpas det hårt. Också här går arbetarna till offensiv. Anarkisterna tar betäckning bakom lyktstolpar, träd och gathörn. Stegvis rycker de fram, från träd till träd, tills de befinner sig tätt inpå telefonbyggnaden. Äntligen uppenbarar sig en grupp ur FAI med kanonerna som erövrats på Icaria-avenyn. Efter första fullträffen ger trupperna upp striden. Folket tar telefoncentralen i besittning. Strax därpå kastar de kämpande arbetarna ut de fascistiska rebellerna från militärakademin, jaktklubben och hotellen Colón och Ritz.
Under dagens lopp förlorade rebellgeneralerna nästan alla de positioner som de hade besatt genom överraskning tidigt på morgonen. Angriparna hade låtit initiativet glida sig ur händerna. Anarkisterna hade övergått till motangrepp. Folket segrade över militären, entusiasmen över rutinen, frihetens sak över fascisternas dunkla planer.
Men kampen går vidare. General Goded, som är befälhavare över 4:e divisionen, kom med flyg från Balearerna till Barcelona för att leda upproret. Han upprättade sitt högkvarter i militärkommendaturen. Här är militärresningens centrum. Arbetarna riktar in sina kanoner mot den mäktiga byggnaden, fascisternas högborg. En fullträff genom en balkongdörr fäller flera generalstabsofficerare. Arbetarna och stormgardisterna sköter kanonerna gemensamt på gatan. General Goded inser det meningslösa i att fortsätta striden och ger sig tillsammans med sin generalstab. När han som fånge går uppför trappan till polishögkvarteret höjer han knytnäven som hälsning. Men inte ens det kan rädda honom. Han talar till sina underordnade över radion och beordrar dem att lägga ner vapnen. Senare ställs han inför en militärdomstol och döms till döden.
I Maestranza-kasernen i hamnstadsdelen Atarazanas försvarar de sista militärrebellerna sig. Mittemot kasernen har de syndikalistiska metallarbetarna sitt säte. Därifrån anfaller en stormkolonn. På vänstra sidan i närheten av hamnen står Kolumbusmonumentet med utsiktstornet. Där uppe står fascisterna med maskingevär och tar angriparna i flanken. Men på militärflygplatsen har kommendanten Díaz-Sandino med sitt manskap ställt sig på folkets sida. Flygplan griper in i striden. Flera bomber faller på den belägrade kasernen. Slutligen rycker arbetarna fram i ett frontalangrepp. En katalansk stadsfullmäktig stupar vid sin sons sida. Strax därefter faller också sonen. Francisco Ascaso, den berömde anarkisten som några år tidigare sköt ärkebiskopen i Zaragoza, stupar av två skott i kroppen. Segern är dyrköpt, men kasernen erövras. Därmed har rebellernas sista fäste fallit i folkets händer.
Inom loppet av tre dagar hade militärresningen slagits ner i hela Barcelona. Anarkosyndikalisterna hade segrat över fascisterna, de revolutionära arbetarna över de reaktionära generalerna.Över den gamla hamnstaden vid Medelhavet vajade de spanska anarkisternas svart-röda fana.
Ur Augustin Souchy: Nacht über Spanien, Verlag die freie Gesellschaft, Darmstadt-Land, uå.
