Senaste uppdatering: 28e april 2010
Vad vi gjort: lagt upp texten
——————
Den spanska regionalfederationen av Första Internationalen tog så gott som oreserverat Bakunins parti i konflikten mellan denne och Marx. På sin första kongress i Barcelona 1870 uppmanade den alla Internationalens federationer att “förkasta den aktion som har till mål att genomföra den sociala omgestaltningen med nationella politiska reformer och begär istället av dem att koncentrera hela sin verksamhet på fackföreningarnas federativa organisation, såsom det enda medlet att föra hem segern åt den sociala revolutionen. Denna federation är arbetarnas verkliga organisation och måste formas utan någon som helst politisk inverkan.”
Den spanska regionalfederationens inställning var en direkt avspegling av arbetar- och bondemassornas misstro mot parlamentarism och centralism, liksom det faktum att varken den 1871 bildade oansenliga socialdemokratiska utbrytningen ur regionalfederationen eller den 1888 bildade socialdemokratiska landsorganisationen, Unión General de los Trabajadores, UGT, fick något större stöd från massorna.
Under påverkan av den franska syndikalismen och den anarkistiska kommunismen bildades 1911 Confederación Nacional del Trabajo, CNT, som tog upp traditionerna från regionalfederationen och omgående växte till en mäktig organisation. På dess kongress 1919 var 714.000 arbetare representerade. CNT verkade under hela Primo de Riveras 1920-talsdiktatur illegalt och det var vid denna tid som det fasta anarkistiska kamporganet Federación Anarquista Ibérica, FAI, bildades. CNT reorganiserades först efter monarkins fall 1931 och hade året därpå 1,2 miljoner medlemmar. Vid denna tid ökade UGT ännu mer, främst beroende på att de i valet segerrika republikanerna och socialdemokraterna gjorde organisationen till ett slags statligt fackförbund, avsett att vara obligatoriskt för de spanska arbetarna och tjänstemännen.
Vid valen 1933 förlorade socialdemokratin hälften av sina mandat och under den följande reaktionära perioden förklarades såväl CNT som UGT illegala. CNT kunde inte återuppta sin fulla verksamhet förrän efter februarivalen 1936 som blev en framgång för de samverkande vänsterpartierna. Syndikalisterna önskade inte “någon sorts byråkratiskt bestämmande ministersocialism, utan kämpar för den syndikalistiska socialismen underifrån. Nödvändigheten av kamp mot den fascistiska faran ställer den sociala revolutionens problem omedelbart på dagordningen. Alla de senaste årens erfarenheter visar att såväl försvarskampen som den sociala revolutionen endast kan genomföras av UGT-CNT gemensamt, däremot inte av någondera var för sig” (ur en resolution vid CNT:s kongress i Zaragoza, maj 1936).
CNT ville alltså arbetarnas direkta och inte representiva kamp mot fascismen och för den sociala revolutionen. De samverkande vänsterpartiernas undertryckande av CNT illustrerar motsättningarna: före den 19 juli 1936 höll republiken 9.000 CNT-medlemmar som politiska fångar. Samma CNT-medlemmar som vid upprorets början räddade republiken från sammanbrott (se Det spanska inbördeskriget, del 1, sid 139, Försvarsstabens krigshistoriska avdelning, Stockholm 1938) och som utvidgade inbördeskriget till en revolution.
Om revolutionens utveckling och öde berättar de närmast följande utdragen ur olika dokument och källskrifter, varav Isaac Puentes “Frihetlig kommunism” kan sägas utgöra en sammanfattning av CNT-FAI:s medel och mål.
Slutligen några organisationsnamn: Partit Socialist Unificat de Catalunya (“Kataloniens förenade socialistparti”) PSUC bildades genom sammanslagning av diverse småpartier i juni 1931 och var anslutet till Komintern. Det fungerade som Stalins, och följaktligen den inre kontrarevolutionens, verktyg. Dess motpol inom det revolutionärt marxistiska lägret utgjordes av Partido Obrero de Unificación Marxista (“Förenade marxistiska arbetarpartiet”), POUM, som alla världens stalinister kallade “trotskister”* och “Hitlers agenter” (ödets ironi ville att samma stalinister några år senare, också då på order från Kreml, skulle hävda att Hitler var Stalins bäste vän). Som framgår av flera här återgivna dokument var POUM ett revolutionärt marxistiskt parti, som kompromisslöst stod på revolutionens och antifascismens sida och hade arbetarklassens stöd. Dagarna efter den misslyckade militärkuppen skallade det på Barcelonas gator: FAI, FAI, CNT, UGT, POUM!
Bengt Ericsson och Ingamar Johansson
