Senaste uppdatering: 28e april 2010
Vad vi gjort: lagt upp texten
——————
Detta har utan tvivel varit den största revolutionära omvälvningen i Västeuropa sedan Pariskommunens* dagar. Hundratusentals studenter har utkämpat regelrätta slag med polisen. Nio miljoner arbetare har strejkat. Revoltens fana har vajat över ockuperade fabriker, universitet, byggnadsplatser, varv, skolor, järnvägsstationer, varuhus, teatrar och hotell. Parisoperan, Folies Bergères och Nationalinstitutet för vetenskaplig forskning togs över liksom till och med franska fotbollsförbundets högkvarter.
Hela det franska samhället har varit indraget – i större eller mindre utsträckning. Hundratusentals människor i alla åldrar har diskuterat varje livets aspekt på fullpackade, ändlösa möten i vartenda tillgängligt klassrum, i varenda samlingssal. 14-åriga pojkar invaderade en folkskola för flickor, skrikande: “Liberté pour les filles” (“Frihet åt flickorna”). Till och med sådana traditionellt reaktionära fästen som de medicinska och juridiska avdelningarna på universitetet har skakats om uppifrån och ner. Miljoner människor har varit med om att göra historia. Detta är revolutionens innehåll.
Under de revolutionära studenternas inflytande har tusentals människor börjat ifrågasätta hela det hierarkiska systemet. Studenterna ifrågasatte systemet där det gjorde sken av att vara mest “naturligt”, i “kunskapens näste”. De proklamerade att demokratiskt självstyre var möjligt – och för att bevisa detta började de själva praktisera det. De fördömde informationsmonopolet och producerade miljoner flygblad för att bryta det. De attackerade några av de grundläggande elementen i vår tids “civilisation”, klyftan mellan handens och hjärnans arbetare, konsumtionssamhället, universitetens “helighet” och andra grundläggande beståndsdelar av den kapitalistiska kulturen.
Inom några dagar avslöjade sig folkets skapande förmåga. De djärvaste och mest realistiska idéer – och de är vanligen desamma – förespråkades, diskuterades och godtogs. Språket, som blivit utslitet genom decennier av byråkratiskt gurgel och innehållslöst tack vare dem som använder det för reklamändamål, framträdde plötsligt som någonting nytt och fräscht. Poetiska slagord uppkom ur den anonyma massan. Barn förklarade för sina föräldrar vad utbildningen borde syfta till. På ett par dagar förvärvade unga människor i 20-årsåldern ett mått av kunskap och en politisk och taktisk förståelse, som många som hade varit med i den revolutionära rörelsen i 30 år eller mer fortfarande sorgligt nog saknade.
Den tumultartade utvecklingen av studenternas kamp följdes av de första fabriksockupationerna. Därmed förändrades både relationerna mellan klasserna i samhället och den gängse bilden av de etablerade institutionerna och de etablerade ledarna. Därmed tvingades staten att avslöja sin förtryckarmentalitet och sin fundamentala inkonsekvens. Därmed avslöjades den totala bristen på initiativförmåga hos regeringen, parlamentet, administrationen – och hos alla de politiska partierna. Obeväpnade studenter tvingade de styrande att demaskera sig, att svettas av rädsla, att ta sin tillflykt till polismakten. Studenterna tvingade slutligen den byråkratiska ledarkåren inom “arbetarklass-organisationerna” att avslöja sig som den etablerade ordningens konservatörer.
Men den revolutionära rörelsen uträttade ännu mer. Dess kamp utspelades i Paris, inte i något underutvecklat land exploaterat genom imperialism. Under några heroiska veckor slog studenternas och de unga arbetarnas aktioner hål på myten om det välorganiserade, väloljade moderna kapitalistiska samhället, från vilket den grundläggande konflikten eliminerats och där bara marginella problem återstod att lösa. Administratörer som hade administrerat allting visade sig plötsligt inte ha någonting under kontroll. Denna högst moderna rörelse skulle kunna medföra att de verkliga revolutionärerna i framtiden avstår från de rent ideologiska stridigheter som tidigare har hindrat den revolutionära aktiviteten. Det var inte hunger som drev studenterna till revolt. Det existerade inte någon “ekonomisk kris”. Revolten hade ingenting med “underkonsumtion” eller “överproduktion” att göra. Studentrörelsen baserade sig inte på ekonomiska krav. Tvärtom, rörelsen växte och möttes med starkt gensvar endast när den gick längre än till enbart ekonomiska krav. Den vanliga, officiella “studentfackföreningen” hade dock aldrig sträckt sig längre än till ekonomiska krav (vilket givetvis välsignades av de politiska partierna och den “revolutionära vänstern”). Och det är just genom att begränsa arbetarnas kamp till en fråga om enbart ekonomiska krav som fackföreningsbyråkraterna hittills har lyckats hjälpa regimen.
Rörelsen i Frankrike har visat att den grundläggande konflikten i den moderna byråkratiska kapitalismen inte ligger i “marknadsekonomins kaos”. Konflikten gäller inte heller “förhållandet mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena”*. Den centrala konflikten, av vilken alla andra är avhängiga, är konflikten mellan dem som ger order och dem som tar emot dem, mellan ledarna och de ledda, mellan dirigeants och exécutants. Det moderna kapitalistiska samhällets olösliga motsättning är att samtidigt som det kräver att folk ska avstå från skötseln av sina egna angelägenheter, så är det tvunget att begära deras deltagande, förutan vilket hela systemet skulle störta samman som ett korthus. Dessa tendenser tar sig uttryck i å ena sidan byråkraternas försök att omvandla människor till ting och å andra i mänsklighetens vägran att låta sig behandlas på det viset.
Händelserna i Frankrike visar tydligt någonting som alla revolutioner visat, men som tydligen måste läras på nytt om och om igen. Det finns inget “inbyggt revolutionärt perspektiv”, inga “efter hand skärpta konflikter”, ingen “progressiv utveckling av ett revolutionärt massmedvetande”. Vad som finns är de konflikter som vi har beskrivit och det faktum att det moderna byråkratiska samhället, mer eller mindre oundvikligt, av sig självt skapar “olyckor” som gör att dess funktioner bryts. Detta medför folkets direkta ingripande och förser människorna med möjligheter att kräva sin rätt och ändra den sociala ordningen. Den byråkratiska kapitalismens mekanism skapar de förhållanden inom vilka en revolutionär medvetenhet kan växa fram. Dessa förhållanden är en integrerad del i hela den alienerade hierarkiska samhällsstrukturen. Närhelst människor slåss för sin rätt, blir de förr eller senare tvingade att ifrågasätta hela samhällsstrukturen.
Vi har inte här plats att ta upp det problem som nu är av störst betydelse i Frankrike, nämligen skapandet av en ny sorts revolutionär rörelse. Saker och ting skulle verkligen ha tett sig annorlunda om en sådan rörelse hade existerat och varit stark nog att överlista de byråkratiska manövrarna, att avslöja vänsterledarnas dubbelspel, att för arbetarna klargöra den verkliga meningen i studenternas revolt, att propagera för idéerna om självständiga strejkkommittéer, arbetarnas förvaltande av produktionen och arbetarråd. Många saker som kunde ha gjorts blev inte av därför att det inte fanns någon sådan rörelse. Det sätt som studenternas revolt utvecklade sig på visade att en sådan organisation skulle ha kunnat spela en högst betydelsefull, utlösande roll utan att med ens ha blivit byråkratiserad. Men att beklaga sig över detta tjänar inte något till. Frånvaron av en sådan rörelse var ingen olyckshändelse. Om den hade skapats under den gångna perioden skulle det sannolikt inte ha blivit den sorts rörelse som vi åsyftar. Även om man tog de “bästa” av de små organisationerna – och multiplicerade deras medlemsantal några hundra gånger – skulle dessa inte ha varit kapabla att möta den uppkomna situationen. När de konfronterades med händelseutvecklingen, visade sig alla “vänster”-grupper ur stånd att behärska situationen. Vilka meriter de än kan ha som revolutionens förespråkare – en uppgift som de fyllt i åtskilliga decennier – så visade de sig oförmögna att lösgöra sig från teorierna, oförmögna att vare sig lära eller glömma någonting.
Den nya revolutionära rörelsen måste byggas upp från grunden av de studenter och arbetare som har insett den verkliga betydelsen i de händelser som har utspelats. Revolutionen måste ersätta det stora politiska tomrum som röjts av det gamla samhällets kris. Rörelsen måste utvecklas – och utvecklas snabbt.
Vi kan förstå vissa studenters motvilja att skapa en sådan organisation. De känner att det existerar en klyfta mellan praktik och teori, mellan spontanitet och organisation. Deras tvekan beror på deras tidigare erfarenheter. De har sett hur teorier blivit till steril dogmatik, hur organiserandet blivit till byråkrati eller död ritual, hur en revolutionär idé blivit till ett stelt och stereotypt program. Genom sina aktioner och sin motvilja att sätta upp långsiktiga mål, har de befriat sig från denna tvångströja. Men det är inte tillräckligt.
Många av dem har förkastat de traditionella “vänster”-grupperna. I grund och botten är dessa grupper låsta inom den byråkratiska kapitalismens ideologiska och organisatoriska ramar. De har program fixerade en gång för alla; ledare som håller innehållslösa tal oberoende av verklighetens förändringar; organisationsformer som speglar det existerande samhällets. Sådana grupper återger endast inom sina egna led klyftan mellan dem som ger och dem som tar emot order, mellan dem som “vet” och dem som inte vet, och skillnaden mellan teorierna och det verkliga livet. Och skamlöst nog vill de tvinga på arbetarklassen detta – den klass som alla säger sig vilja leda.
Men ändå har dessa studenter fel. Man kommer nämligen inte ifrån det byråkratiska organiserandet genom att förneka alla organisationer. Man utmanar inte de fixerade programmens stelhet genom att vägra låta sig begränsas av dessa programs mål och medel. Man motbevisar inte dogmatik genom att fördöma allt teoretiserande. Studenterna och de unga arbetarna kan inte bara stanna där de är. Att acceptera konflikterna som giltiga och som någonting som inte kan överbryggas, är att acceptera den byråkratisk-kapitalistiska ideologins natur. Det är att acceptera den etablerade ordningen och att integrera revolutionen i denna etablerade historiska ordning. Den verkliga faran idag är denna: uppror som spränger den skenvärld i vilken alienerade samhällen tycks leva, och som tillfälligt ta ner dem på jorden, hjälper samma alienerade samhällen att eliminera de oanvändbara metoderna för förtryck och att utveckla nya och smidigare metoder.
Praktik eller teori? För revolutionära socialister gäller det inte att skapa en syntes av dessa beståndsdelar. Det gäller att förstöra den sociala miljö som ger upphov till sådana falska alternativ.
Ur Paris May 1968, Solidarity Pamphlet, London 1968.
