Senaste uppdatering: 28e april 2010
Vad vi gjort: lagt upp texten
——————
Vi håller på att genomleva en hel civilisations dödsryckningar. Det nutida samhället har bara en grundval: sin egen tröghet. De sista spåren av religion och ideologi kan inte dölja vår massalienations* utbredning. Ingenting har någon betydelse längre. Det tycks inte finnas någon flykt undan den isolering och orimlighet som präglar våra liv. Avgrunden tycks kunna öppna sig för oss i vilket ögonblick som helst. Vi är ensamma i en värld som har blivit till ett enda stort dårhus.
Ingenstans kan vi finna en överensstämmande förklaring till vad det är vi genomlever varje dag. Den traditionella revolutionära rörelsen, som desperata människor en gång vände sig till, är sedan länge integrerad i status quo och är inte längre åtskild från resten av det byråkratiska maskineriet. I sina bästa former är den ändå bara en förtrupp för byråkratiska effektivitetsreformer. Ingenstans existerar en teoretisk och analytisk grundval, från vilken vardagslivets ökande och outhärliga motsättningar kan undersökas, attackeras och förstöras – en grundval som visar vår moderna fattigdom och avslöjar den rikedom som nu är möjlig.
I isolering och vånda kommer oräkneliga människor till insikt om fattigdomen i sina liv, om den fullständiga oöverensstämmelsen mellan sina verkliga individuella önskningar och de liv de tvingas leva, om den totala oöverensstämmelsen mellan det rika liv som nu är möjligt och det massproducerade miniliv som alla påtvingas av välfärdsstaten.
Under det sista årtiondet har en ny revolt börjat bryta ut i alla högindustrialiserade länder, en revolt som speciellt förknippas med vilda strejker* och med attityderna hos dagens rebelliska ungdom. Denna revolt pågår nu helt öppet: agitatorer och sabotörer är verksamma på gatorna. Hela det officiella samhället (poliser och psykiatriker, konstnärer och sociologer, anarkister och arkitekter) har försökt undertrycka, förvränga och återanpassa detta fenomen: deras egen kris.
Den befinner sig fortfarande i ett inledande skede, men den bryter ut överallt. Handlingarna saknar fortfarande ett verkligt perspektiv och en sammanhängande aktionsform. De är i själva verket till hälften krissymptom och till hälften revolthandlingar. Det är i detta sammanhang vi har för avsikt att verka som katalysator: att ta del i utvecklandet av denna revolt till en revolutionär rörelse.
Det första som ska kritiseras är den skit som går under namnet kritik. Oppositionen har förfallit till en rad åtskilda och lösryckta protester (mot kärnvapenkrig, mot kolonialism och rasdiskriminering, mot storstadsmiljön etcetera) som saknar varje grepp om det moderna samhället som helhet och som inte levererar någon allvarlig utmaning mot det förhärskande tillståndet. Vad som tvärtom måste angripas är vårt normala vardagsliv. Det är detta som är så tråkigt, äcklande och orimligt. Varför bekymra sig om risken för att mänskligheten ödelägger sig själv i en kärnvapenmassaker, när alla överallt, varje minut och varje dag offrar sin verkliga personlighet, sina verkliga önskningar, sin verkliga vilja att leva? Vart vi än vänder oss är det enda vi ser en grotesk parodi på mänskligt liv – till hälften mardröm, till hälften bedrägeri: ett degraderat arbete som vi aldrig har valt, men som vi utför för att producera en tom, passiv, isolerad fritid som vi aldrig har önskat. Livet har reducerats till död. Vi förkastar hela systemet av arbete och fritid, av produktion och konsumtion, som livet har reducerats till av den byråkratiska kapitalismen.
Med andra ord: det är föreställningen om den totala revolutionen som har gått förlorad. Den har förfallit till en teori om att justera ekonomiska och politiska strukturer, medan den tidigare revolutionära rörelsens mest radikala perioder besjälades av en vilja att förändra hela det mänskliga livets karaktär, att skapa en värld där varje människas önskningar kunde förverkligas utan begränsning. Det enda problemet skulle vara hur man ska kunna leva livet till fullo. Burn, baby, burn!
Den revolutionära teorin måste angripa produktion och konsumtion, visa att exakt samma alienation existerar i båda och visa att deras upphävande bara kan leda till skapandet av en ny slags mänsklig aktivitet. Det grundläggande kravet är att samhällets organisering ska baseras på den nästan totala fritid som mekaniseringen och automatiseringen nu har gjort möjlig. Detta vill säga kravet på en ny kultur som motsvarar de mänskliga begären och inte bara döljer eller sublimerar* dem när de inte får tillfredsställas. De första stadierna i denna revolt är just vad man kan iaktta hos den nutida ungdomens revolt, i deras vägran att arbeta och konsumera så som man vill tvinga den, i deras permanenta strejk och i deras experimenterande med att (hur förvirrade de än kan förefalla) skapa ett alternativt sätt att leva. Hur skulle ett revolutionärt samhälle se ut? En ändlös passion, ett ändlöst äventyr, en ändlös bankett.
Allteftersom samhällets kris utvecklas och blir mer och mer akut och svårare att dölja är en revolt det enda som kan växa fram. Vi har redan nått den punkt där det enda som finns att göra – om man nu över huvud taget önskar leva – är att revoltera. Problemet är nu att göra dessa handlingar radikala och sammanhängande, att skapa samband mellan de delar som kan uppfattas av allt fler till alienationen i samhället som helhet, att placera dem i ett perspektiv som bara kan tjäna till att utvidga vårt medvetande och för varje rebell klargöra revoltens grunddrag, i vilket hans handlingar kan återspeglas tillsammans med alla andras. Slutligen att skapa en revolutionär praxis genom vilken vi kan förstöra det här samhället och den här civilisationen en gång för alla.
Redaktionellt ur Heatwave nr 2, London, oktober 1966.
